Är hundägare lite, lite tuffare än oss andra dödliga, frågar jag mig när jag under min promenad till jobbet passerar en husse som är ute och rastar hunden. Det är vintermorgon, termometern visar på minus tio grader Celsius och karln står där utan mössa och vantar. I tunn jacka! Därtill uppvisar han en aura av stoiskt lugn, fullkomligt oberörd av vinterns prövningar.
Frågan biter sig kvar och vill inte lämna mig. Det där borde ju ha varit jag: precis hemkommen från de härjedalska fjällen borde sportlovsveckans temperaturspann på minus fem till minus 15 grader rimligen ha acklimatiserat min kropp till denna stund. För inte kan väl ullunderställ, fleecetröja, dunjacka, skaljacka och känslan av att åka som Stenmark ha gjort så stor skillnad? För inte fryser väl Stenmark? Det såg han inte ut att göra när han faktiskt, som av en händelse, passerade oss i längdspåret. (Och om du undrar, ja, han är grym på längdskidorna också...).
Åter till nuet. Det är verkligen ruggigt ute! I samma stund som kvicksilvret gormade "IDAG ÄR DET KALLT!" petades rakhyveln åt sidan. Det av samma anledning som att man inte ska tvätta sig i ansiktet innan en vinterdag i backen. Vem vill ha en ishaka? En from förhoppning blir snarare ett istappsskägg à la Wassberg, vilket dock är föga realistiskt med den bevisat glesa skäggväxten.
Men hur kan han då stå där som om det vore en varm septembermorgon? Den krassa sanningen är sannolikt att det är resultatet av att rasta hunden tre gånger om dagen, 365 dagar om året. Det blir nästa 1 100 promenader på ett år. År ut och år in.
Jag kastar ett sista öga på hundägaren och hans hund. Husse tar fram påsen av känd anledning. ”Då lär han få upp värmen”, tänker jag, ”om än högst tillfälligt”. Hundägare är kanske trots allt inte tuffare än oss andra, men nog är de lite coolare så här års i alla fall.