Särskilt när det handlar om dem som spridit skräck i vissa bostadsområden. Eller som begått terrorbrott, sexualbrott, pedofili, beväpnade rån och mord.
I samtliga fall är det betydligt enklare att muttra att förövarna ska buras in på livstid på vatten och bröd, eller åtminstone att straffreduceringen för unga bör slopas, än att diskutera långsiktiga åtgärder. Som hur man ska få skolan och socialtjänsten att fungera, och hur man bäst kan jobba för att tidigt fånga upp barn som befinner sig i riskzonen.
Alltså den sortens insatser som, till skillnad från längre straff och hårdare tag, inte ger några politiska poäng. Tvärtom kan förslagen göra att man beskylls för att dalta med kriminella, trots att vi vet att det är de mjuka metoderna som har bäst chans på sikt att generera minskad kriminalitet. Gärna i kombination med att risken för att åka fast ökar.
Trots det pågår just nu en politisk tävling i att förespråka skärpt kriminalpolitik. Bortsett från krav om fler poliser, som är välkommet, pratar många om att den så kallade ungdomsrabatten, som ger förövare under 21 år lägre straff, bör ses över. Därutöver har exempelvis Ebba Busch Thor (KD) föreslagit att kemisk kastrering av personer som dömts för innehav av barnpornografi ska utredas och i söndagens partiledardebatt slog Jimmie Åkesson (SD) ett slag för att sänka straffbarhetsåldern till 12-13 år.
Sammantaget visar förslagen att tonen i samhällsdebatten på kort tid har blivit alldeles för hög och nu har stämningen blivit så illa att DN:s politiska kommentator Ewa Stenberg menar att ”det borde utfärdas en populistvarning för svensk kriminalpolitik” (17/5).
Det är ingen dum idé. För ja, det förutsätter ett stort mått av humanism för att stå upp för dömdas rätt att behandlas med medmänsklig respekt, oavsett vilken avskyvärd kriminell handling personen har begått. Något som i sin tur förutsätter att man håller mobben på armlängds avstånd, för mänsklighetens historia, när det kommer till att uppfinna horribla straff, är ingen munter läsning.
Folk har blivit dömda till allt från stegling, stening, hängning, korsfästelse, stympning och rejält med prygel, till att kedjas fast utanför kyrkan, varpå det var fritt fram för allmänheten att loska, håna och trakassera. Om det är något vi som grupp är bra på, är det att avhumanisera varandra, för att därefter utsätta de utpekade för mesta möjliga plåga, enligt devisen att straffet är välförtjänt.
Det krävs rejält med mod för att gå emot strömmen, ställa sig framför den kriminella och förespråka allas rätt till en någorlunda hygglig behandling. Och tyvärr är ett sådant tilltag vad som behövs i dag, när många hämndlystet snarare skriker efter hårdare tag, än efter sociala insatser.
För viktigast av allt just nu är att jobba långsiktigt, så att unga som börjar glida i väg aldrig hamnar riktigt snett. Vi får aldrig glömma att de bästa brotten är de som aldrig begås.