Frågorna är två och en halv månad senare ännu inte besvarade, så jag tar det igen:
”Det ska löna sig att arbeta i stället för att leva på bidrag” mässar ni så fort ni får chansen. Mycket av det ni kallar bidrag är i själva verket försäkringar som ska falla ut då sjukdom eller arbetslöshet drabbar oss. Ingen, inte ens jag tycker att dessa försäkringar ska betalas ut till den som av någon orsak inte vill arbeta, eller tycker vissa typer av arbete är under deras värdighet. Det ska även ställas krav på att den som drabbats av ohälsa ska delta i de rehabiliteringsåtgärder som erbjuds.
Det jag reagerar mot är sättet på vilket man betraktar de medmänniskor som av någon anledning inte anses anställningsbara av vare sig Arbetsförmedling eller arbetsgivare. Jag känner personer som stått utanför arbetsgemenskapen i 20-30 år och inget hellre vill än att ha ett arbete att gå till. Orsakerna till deras utanförskap varierar, men är ofta relaterade till psykisk ohälsa, begåvningshandikapp eller förslitningsskador från tunga arbeten. Dessa svaga grupper i samhället tar inte moderaterna någon hänsyn till då de svänger sig med epitetet ”folk som inte arbetar” underförstått inte vill arbeta.
Mina frågor till Moderaterna eller övriga Alliansen lyder alltså.
1) Vad ska dessa ofrivilligt utanförstående ta sig till för att de i er värld trots sina ofrivilliga brister ska behäftas med ett människovärde?
2) Vad gjorde alliansregeringen för dessa människor, förutom att rasera deras ekonomi och sänka deras redan innan dåliga självförtroende?
3) Var det på allvar meningen att regeringen Reinfeldts alla jobbskatteavdrag var ämnade att gynna arbetsmarknaden och främja nyanställningar, eller var det redan från början meningen att det skulle bli som det blev – klyftorna i samhället ökar, de rika blir rikare och de redan fattiga än mer utblottade?
RB