Matchen inleddes precis som förväntat. AIK tog ett stadigt grepp om händelserna och lät knappt VFC känna på bollen de första minuterna. Men ju längre tiden gick utan att AIK fick ut något av sitt stora bollinnehav började VFC-killarnas självförtroende att växa och de började ta offensiva initiativ.
Efter 20 minuter hade VFC skapat tre halvchanser mot AIK:s enda. Framförallt var det VFC:s centrala defensiv som firade triumfer. Martin Lindgren och Simon Eklöf var med sin tuffhet och fysik VFC:s två klart bästa spelare tillsammans med vänsterbacken Matthias Karjalainen i den första halvleken.
Det märktes att motivationen var hundraprocentig hos det blåklädda hemmalaget. Ingen vek ned sig i närkamperna och alla tog den där jobbiga löpningen man egentligen inte orkar med att ta. Särskilt tufft hade ensamme spjutspetesen Vedran Benca mot en av Sveriges bästa trebackslinjer.
AIK då? Ja, de hade de första tio minuterna och de sista minuterna av första halvlek, men tränaren Rikard Norling kan knappast ha varit nöjd. Förmodligen gav han sitt lag en rejäl hårtork i halvtid, för det var ett helt annat AIK som kom ut i andra halvlek.
De första sju minuterna kom VFC knappt över mittlinjen och det var också i den 52.a minuten som nollan sprack. Eric Ackon gjorde en brytning där bollen, enligt domaren, studsade upp på armen och det blev straff.
‒Men det var inte straff, jag lovar. Bollen tog i ansiktet på mig, säger han och visar på tänderna där bollen tydligen hade studsat.
TV-bilderna visar att Ackon inte ljög, bollen tog verkligen i ansiktet.
Den efterföljande straffen satte i alla fall argentinaren Nicolas Marcelo Stefanelli säkert i mål bakom Alex Juhlin.
AIK fortsatte att vara det bättre laget, men skapade inte speciellt mycket. VFC lyckades perfekt med sitt styrningsspel där man höll bort gästerna från allt spel centralt och styrde ut dem på kanterna.
‒Den enda gången vi inte gjorde det var vid straffen och det känns bittert. Det är ju sjukt att man ska stå här och vara bitter över att ha fått stryk mot Sveriges tredje bästa lag med 1–0, men så känns det, suckade VFC-tränaren Rickard Johansson.
Den andra halvleken blev ganska chansfattig, men Värmbols Jocke Juhlin stack upp några gånger och visade sin skicklighet i man mot man-spelet. Det fungerar även mot allsvenskans kanske bästa backlinje. Vid två tillfällen var det bara centimeter från att Vedran Benca hade fått till avslutet som hade inneburit 1–1. dessutom skapade VFC en hörna i sista sekunderna och flyttade upp alla, men hörnan blev misslyckad.
Bakom målvakten Alex Juhlin stod hela AIK-klacken och hånade under hela den andra halvleken. Det kändes säkert väldigt skönt för Juhlin att få göra de fantastiska räddningar han gjorde i matchens slutskede där han visade att han är en fantastiskt duktig målvakt, speciellt när det kommer till närspelet.
AIK-tränaren Rikard Norling var nöjd med segern:
‒Värmbol stod upp bra och var ett välorganiserat lag. Det är det här som är charmen med Svenska cupen, att mindre lag kan spela jämnt med högre placerade lag när de är så här motiverade och går in med full kraft i matchen, sammanfattade Rikard Norling den knappa segern.