Trots det beskriver de socialdemokratiska riksdagsledamöterna Raimo Pärssinen och Caroline Helmersson Olsson det som en framgång, vilket snarast handlar om okunskap om förslaget och den svenska modellen.
Utstationering handlar om att företag i ett EU-land vill tillgodogöra sig den inre marknaden och utstationera anställda i ett annat EU-land.
När förslaget nu malts genom EU-byråkratins kvarnar är det bara att det inte tar någon som helst hänsyn till den svenska kollektivavtalsmodellen. Det system som ska upprättas i Sverige innebär att parterna på den svenska arbetsmarknaden ska komma överens om vad som är samlad ersättning i de 680 kollektivavtal. Sedan ska dessa 680 kollektivavtal läggas upp på en samlad webbsida hos Arbetsmiljöverket. Vi kan börja med att bortse från att parterna aldrig kommer att vara överens om vad samlad ersättning är för något.
Men ett tyskt företag som vill utstationera arbetskraft i Sverige ska då hitta rätt bland de 680 kollektivavtalen och när finns flera som är tillämpliga, vilket det ofta gör, så ska man välja det som är förmånligast för de anställda.
Om vi antar att det tyska företaget hittar rätt avtal och att parterna, mot förmodan, kommit överens om samlad ersättning – så kommer det tyska bolaget upptäcka att de har mängder med konkurrerande svenska företag som betalar mycket lägre ersättningar. Det är nämligen vad som gäller för svenska företag utan kollektivavtal – ingen lägsta nivå.
Detta kommer med största sannolikhet sluta med en anmälan från utländska bolag till EU-kommissionen eller EU-domstolen för handelshinder som strider mot EU-rätten. Sannolikt får vi då en rättslig prövning av den svenska modellen och som riskerar att förändra den i grunden.
Stefan Koskinen Arbetsgivarpolitisk chef Almega