Det involverar även mig. Trots mitt stora engagemang för djurrätt så försvinner jag alltid in i de landlevande djurens situation och hur den bör förändras.
Kanske för att jag inte har haft någon personlig relation med en fisk? Kanske för att jag aldrig kommer kunna ha det, med tanke på att vi lever i helt olika miljöer? Kan det vara för att fiskarnas skrik inte hörs, eller deras ansiktsuttryck är lika tydliga som hos en gris?
Fiskförtrycket är så djupt rotat i oss att vi kallar det för odlingar istället för uppfödningar och vi frågar vegetarianer om de äter fisk, som om de är grönsaker. Det allra värsta kanske är hur kopplat det är till vardagliga machokulturella idéer, där utnyttjande av fisk anses vara något mysigt och nödvändigt. Jag minns hur jag som liten lärde mig att vrida av dem nacken, eller om det var många på en gång hur vi bara slängde upp dem i båten och lät dem kvävas. Jag minns hur svårt jag hade att äta fisken som jag själv dödat, det gjorde jag ändå. Det var ju bara en fisk.
Idag har jag förstått att de inte bara är en fisk. Det är någon som vill leva, någon som inte vill få en krok genom käken och någon som inte förtjänar att bli bortglömd. Precis som alla andra levande varelser så känner fiskar kärlek, rädsla, ångest, glädje och så vidare. De kan föra vidare information och leva efter traditioner. Det är helt klart dags att lämna fiskarna ifred. Man kan välja bort dem från sin tallrik och välja ett nytt empatiskt fritidsintresse. Det är inte våra att utnyttja. Bli vegan, för hälsan, miljön och framförallt för djuren!
Olle Olsson