När vi en gång i tiden, 1986 -1991, var invandrarministrar så handlade debatten mest om att vi "kastade" ut alldeles för många. Vi möttes av demonstrationer, debattartiklar och uppvaktningar. Ändå hade vi i bred politisk enighet en mycket generösare invandringspolitik än den som gäller idag. Dagstidningarna, speciellt lokalpressen, beskrev enskilda utvisningsärenden som grymma och upprörande.
Eftersom detta var i en tid när de slutgiltiga besluten fortfarande fattades av regeringen, det vill säga invandrarministern, så avkrävdes vi personligen alltid en förklaring. Sådana artiklar förekommer även idag, men som vi upplever det i väsentligt mindre utsträckning.
När flykting- och asylfrågor debatterades i riksdagen vid frågestunder och interpellationer så var det också så gott som uteslutande med krav på en generösare politik. Idag är det tvärtom. De mest högljudda tävlar om vem som är mest restriktiv. Eller så tävlar man i att sätta upp krav på hur de nya svenskarna skall leva för att det skall passa oss.
Ett parti, Liberalerna, förbryllar oss. Det känns som de har gjort ett historiskt sidbyte. Folkpartiets ungdomsförbund lade på vår tid ner stor energi på att debattera och demonstrera till förmån för en generösare flyktingpolitik. Inne i riksdagen var en lovande ung Maria Leissner, blivande partiordförande, mycket flitig kritiker under frågestunderna.
Visst fanns det också de som ansåg att vi ”släppte in” för många. Ny demokrati bildades i slutet på den här perioden och kom att kanalisera dessa röster. Men vi minns också att Bengt Westerberg, folkpartiets ledare, var den förste att ta avstånd från deras intolerans och främlingsfobi.
Idag hör vi inget från Liberal Ungdom – om de finns – och från moderpartiet hörs knappast något som kan liknas vid generositet. Tvärtom är man beredd att äventyra hela regeringssamarbetet genom att stenhårt gå emot alla humanitära undantag i förslaget till ny migrationspolitik. Vi hade goda skäl att tro att Liberalerna som vi en gång kände dem skulle välkomnat dessa förslag.
I somras kunde vi på DN Debatt läsa att tre välkända herrar, Jan Eliasson, Hans Blix och Alf Svensson – med olika politisk hemvist i S, L och KD – krävde att riksdagen en gång för alla skulle lösa det limbo som de ensamkommande flyktingbarnen från 2015 hamnat i. Så lär det nu inte bli men man skulle ju önska att något av Hans Blix och Alf Svensson anda skulle finnas i dagens L- och KD -politik.
Kristdemokraterna fanns inte med i riksdagen på vår tid som invandrarministrar, men KD och Alf Svenssons fanns och vi har svårt att tro att de skulle agerat som dagens KD i migrationsfrågor.
Georg Andersson (S)
Invandrarminister 1986-1989
Maj-Lis Lööw (S)
Invandrarminister 1989-1991