För närvarande pågår licensjakten på varg runtom i Sverige. Det är mycket välkommet att vi nu kan bedriva en mer aktiv förvaltning än tidigare år, givet att vargen orsakar stora skador på får och annan tamboskap och även har stor påverkan på den svenska älgstammen. På flera ställen ställs älgjakten in, inte bara på grund av brist på älg utan också för att det inte går att bedriva löshundsjakt.
Den beslutade licensjakten är resultatet av en demokratiskt förankrat process inom Sveriges gränser, men på sikt är det en öppen fråga om vi tillåts fatta dessa beslut på egen hand.
Att som svensk väljare och aktivist motsätta sig vargjakt – och rösta på partier som företräder dessa åsikter – är legitimt ur demokratisk synvinkel. Det är betydligt mer problematiskt att med alla medel eftersträva större överstatlighet på området, så att beslutsprocessen hamnar i Bryssel.
Viltförvaltning är en i allra högsta grad nationell och regional fråga, men genom att felaktigt utmåla vargen som utrotningshotad så mobiliseras EU:s institutioner för att motverka jakt. Parallellt med detta engagerar sig internationella organisationer i frågan och drar sig inte för att sprida ren desinformation om den svenska jakten.
Vi i Sverigedemokraterna stödjer oss på ett beslut i riksdagen från 2013 som anger ett intervall för antalet vargar på mellan 170 och 270, ett beslut som vilar på vetenskaplig grund. Den nedre gränsen för en livskraftig population i Skandinavien hade dock tidigare fastställts till 100 individer, att jämföra med en uppskattning på över 450 under förra vintern, bara i Sverige.
Att hålla vargbeståndet på rimliga nivåer handlar om att undvika konflikter mellan rovdjur och människa. Till att börja med finns områden i Värmland med onormalt hög koncentration av varg, vilket bidrar till att vargar migrerar och orsakar skador längre söderut, till och med i Skåne och Västergötland.
Men nu handlar det också om en principiellt viktig diskussion. Ska vi behålla beslutanderätten om viltvård i Sverige, eller ska besluten ”outsourcas” till Bryssels korridorer, där miljöorganisationer bedriver intensiv lobbyverksamhet?
Vi i Sverigedemokraterna insisterar på att beslut om viltförvaltning ska fattas närmre dem som berörs av besluten, vilket också är intentionen med Tidö-avtalet. Alltså närmre skogslänen och den svenska landsbygden, inte längre bort, som våra meningsmotståndare vill.