Klimatkrisen är en existentiell utmaning. Den handlar om vårt ansvar för de oåterkalleliga förändringar av jordens klimat och ekosystem som vår livsstil orsakar, och de förluster som därmed drabbar oss, våra barn, och framtida generationer. Klimatförändringarna går allt snabbare: vi är inne i den sjätte massutrotningen av allt liv på jorden, och människors livsvillkor försämras. Detta kan inte mätas i pengar, men även det vi kan mäta blir dyrare av att vi dröjer.
Sverige har, liksom flertalet av jordens länder, skrivit under Parisavtalet och förbundit sig att hålla jordens uppvärmning under 2 grader celsius. Varje land bestämmer själv hur, men vetenskapen är enig om att det innebär ett stopp för förbränningen av kol, olja och gas och drastiskt minskade utsläpp av klimatpåverkande ämnen.
Många olika metoder att klara tvågraders-målet undersöks, inte minst med avseende på kostnader. En studie i tidskriften Nature drog bland annat slutsatsen att för varje år som omställningen försenas ökar den globala kostnaden med 600 till 900 miljarder US dollar, nästan 1 procent av jordens totala BNP.
Så stora belopp är svåra att förstå. Låt oss göra det tydligare genom att bryta ner det till vad det kostar oss svenskar: Sveriges andel av världens totala årliga CO2-utsläpp är cirka 0,25 procent. Om vi fördelar kostnadsökningen i proportion till det så blir vår nota mellan 17 och 25 miljarder kronor per år, eller 2 till 3 miljoner per timme.
Ovanstående motsvarar enbart kostnaderna som följer av fördröjningen av den nödvändiga omställningen. Under tiden dör i genomsnitt 140 personer i förtid per år i Sverige på grund av klimatförändringar. Samhällets kostnad för ett förtida dödsfall är 40,5 miljoner kronor. Det blir 5,7 miljarder kronor per år, eller 0,6 miljoner kronor per timme. Då ingår inte vår del av kostnaden för överdödligheten i andra länder.
Vår riksdag har vetat i decennier att utsläppen måste minskas kraftigt, men istället har de exporterats eller trollats bort genom att kalla dem icke-fossila. Covid-19 gav oss en chans till nytt vägval, men inte heller det hände: år 2021 ökade våra utsläpp med fyra procent.
Kostnaden för riksdagens passivitet är alltså miljontals kronor per timme. Och detta är bara en liten del ”kostnader” som krig, livsmedelskris, utrotning av växter och djur, ett fattigare liv för framtida generationer vill vi inte ens försöka kvantifiera.
Vår slutsats är att det är vårt ansvar att ständigt påminna om katastrofen. Varje förlorad timme betyder ohyggliga extra kostnader för oss och för vår planet.
Ola Gabrielson
Ingenjör, Klimataktion
Janine O’Keeffe
Ingenjör & ekonom, Scientist Rebellion
Magnuz Engardt
Docent i meteorologi, Extinction Rebellion