När jag var 25 år tyckte jag att jag ägde världen. Jag hade ett kostymjobb i centrala London, livet lekte och coola barer frekventerades. När jag kom hem till Sverige för att rösta 2002 så frågade min mamma vad jag röstade på. “Moderaterna”, svarade jag självsäkert eftersom det matchade mitt liv, min stil och min inställning till andra människor. Avmätt svarade hon: “Själviskt.” Jag blev perplex och det skulle ta mig femton år att förstå vad hon menade.
2011 fick jag min första politiska debattartikel publicerad i en morgontidning. Jag hade just engagerat mig i kommunpolitiken och för första gången blivit medlem i ett politiskt parti. Artikeln jag skrivit var ambitiös men kraftigt oinsiktsfull och avslutades med meningen: “Det är dags att Vingåkers AB börjar drivas som det företag det faktiskt är!”
Jag ville ha en effektivisering av kommunens uppdrag och snabbare beslut i kommunhuset. Och jag ville att styrningen mer skulle påminna om det privata näringsliv jag kom ifrån. Vänner och bekanta som arbetade inom kommunen eller annan offentlig verksamhet kritiserade min text lite försynt, men jag förstod inte vad de menade – eller snarare: jag ville inte förstå.
Efter kommunvalet 2014 fick jag flera uppdrag i nämnder, fullmäktige och kommunstyrelsen. Det parti jag representerade (Miljöpartiet) bildade en styrande majoritet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet med stöd av Liberalerna. Jag minns att jag de första åren tänkte som jag alltid hade tänkt: “Varför ska det vara så segt, varför ska allt ta så’n tid?”
Men när mandatperioden passerat hälften så började jag förstå att tiden var en faktor för att demokratin skulle fungera fullt ut. Förslag och beslut var tvungna att passera alla instanser, diskuteras och diskuteras igen, så att inga förhastade, svåråterkalleliga beslut fattades. Demokratin måste få ta tid, annars fungerar den inte!
Det jag märkte hos mig själv och det jag har märkt hos andra som röstar höger under de två decennier jag har funderat kring det här, är att de tänker och resonerar utifrån sig själva. “Men jag då?” är frågan de ställer sig när en politisk reform ska genomföras, en samhällsförändring är anstående - det var också den frågan jag ställde.
När jag pratar och umgås med människor som röstar vänster framkommer det att de ställer en annan fråga. Frågan de ställer är: “Men de då?” När jag insåg den här skillnaden, så förstod jag vad min mamma hade menat femton år tidigare.
Det finns två vägar att gå när du ska rösta: antingen tänker du på dig själv eller så tänker du på alla andra. Och jag tror, att om flera skulle vara osjälviska och empatiska där bakom det gröna skynket i röstlokalen, så skulle det här samhället vara en väldigt mycket trevligare plats att leva i!
Linus Larsson
F.d. kommunpolitiker