Den ryska invasionen av Ukraina är nu inne på sin sjunde vecka, utan något vapenstillestånd i sikte. Över 4 miljoner ukrainare har nu flytt från sitt land, sina hem och i många fall även sina familjer. Oavsett hur kriget slutar står det klart att Sverige och hela den europeiska säkerhetsordningen har och kommer att påverkas väldigt hårt. 

Migrationsverket uppskattar att tiotusentals ukrainare kommer att ta sig till Sverige under de närmsta månaderna, och här har Sverige ett tydligt ansvar. Asylrätten är okränkbar, och när kriget nu är ett faktum är det Sveriges och Europas ansvar att visa solidaritet och välkomna dessa människor.

Samtidigt ska vi självklart också fortsätta att stötta Ukraina både finansiellt och militärt. I dagens Europa ska militär aggression inte få löna sig. Vi behöver också stödja Ukrainas strävan att närma sig EU. Landet har fått utstå en fullskalig invasion för att de vänt sig mot Europa och bort från Ryssland, och det minsta vi kan göra när landet fått offra så mycket är att acceptera Ukraina som en naturlig del av EU-samarbetet. 

Landet behöver kunna integreras in i den inre marknaden, beviljas kandidatstatus så fort det bara är möjligt, och få den hjälp och det stöd som behövs för att Ukraina i framtiden ska kunna uppfylla kraven för fullvärdigt medlemskap. Här är det viktigt att Sverige, precis som flera EU-länder redan gjort, använder sin röst för att verka för att detta verkligen sker.

Det är samtidigt hög tid att stärka våra egna internationella samarbeten. I Sverige är vi inte, som många ändå tycks tro, neutrala. Sedan många år tillbaka grundar sig vår säkerhet på att vi formellt ska vara militärt alliansfria, samtidigt som vi ingår fördjupade samarbeten med våra grannländer och Nato. Ukrainakriget har visat att denna inriktning är otillräcklig. 

Sverige bör så snart som det är möjligt sträva mot att bli medlem i försvarsalliansen. I dag får vi det sämsta av två världar. Vi är inte medlemmar, men vårt nära samarbete gör att Ryssland ändå ser oss som ett fientligt land. Samtidigt kan vi inte åberopa hjälp från Nato i händelse av en rysk aggression, då det kollektiva försvaret endast gäller för Nato-medlemmar. Det är dags för oss att ta steget mot ett fullvärdigt medlemskap.

Med det sagt måste vår första prioritet vara att fortsatt stötta Ukraina på alla sätt vi kan. Så här tidigt i konflikten är viljan att hjälpa fortfarande stor, men vi behöver se till att flyktingar fortsätter välkomnas, att resurser finns för mottagningen, samt att stöd fortsätter att ges till Ukraina även längre fram i tiden, då engagemanget för en konflikt ofta minskar. Ukrainas sak behöver även i fortsättningen vara vår.

Anton Ekelund
Internationell sekreterare CUF

Réka Tolnai
Förbundsordförande CUF

William Larsson
Riksdagsledamot och ledamot av CUF:s Internationella Kommitté