Jag hörde en politiker tala den första april. 

Han sa att vi skulle reglera kreditmarknaden för att förhindra framtida finanskriser och stabilisera bostadspriserna. Han sa att skolan skulle förstatligas och att skolpengen skulle tas bort så skolan kunde bli likvärdig och en plats för bildning och utbildning istället för betygstävling. Han sa att vinster i vården skulle förbjudas så att vården kunde bli styrd utefter de sjukas behov istället för efter ekonomi. Han sa att new public management som styrmodell skulle förbjudas inom polisen så att polisen kunde lösa brott istället för att mäta hur många brott de hade löst. 

Han sa att apoteken skulle återregleras så att förråden av nödvändigt material skulle vara fulla när nästa pandemi kommer. Han sa att järnvägen och all infrastruktur skulle förstatligas så att underhållsproblemen löser sig och tågen börjar gå i tid, istället för att olika privata aktörer skyller på varandra när de behöver göra en kostsam reparation. Han sa att krafttag skulle tas mot skatteflykt så att de miljarder av miljardärernas pengar som försvinner varje år, kommer välfärden och allmänheten till gagn. Och han sa att inflationsmålet på två procent skulle återersättas av ett arbetslöshetsmål på två procent så att de allra flesta människor i det här landet får ett arbete. 

Naturligtvis var allt ett aprilskämt, för ingen politiker i Sverige skulle våga göra den typen av reformer. Bara tanken är just nu den mest kontroversiella idén en politiker kan komma med i en tid där krigshets och upprustning är det nya normala; en tid där fred, nedrustning och långsiktiga väldfärdsinvesteringar känns långt borta; en tid där solidaritet och medmänsklighet känns som ord från det förgångna. 

Visioner om en bättre framtid borde vara det politiker ägnar sig åt. Men politiken idag är betydligt mer reaktiv än proaktiv. Vi har ett politiskt status quo där välfärden och samhällsfunktionerna långsamt blir sämre och sämre och ett politikerförakt samtidigt växer sig allt starkare. Inga stora samhällsreformer, inget politiskt mod, samtidigt som populister och etablissemangsmotståndare får luft under vingarna. 

När detta missnöje inte bemöts, leder det till en rädsla att förlora det som varit. Krafter som göder rädsla och hat sprids i samhället – krafter som är ociviliserade, osofistikerade och osympatiska och väldigt ofta xenofobiska. Och ett samhälle där nationalistiska populister kan få uppemot en fjärdedel av rösterna är inget sunt samhälle – det borde historien ha lärt oss. 

Jag ser fram emot den dagen då det inledande stycket i den här texten inte är ett aprilskämt och våra politiker börjar leverera visioner om en bättre framtid för att sedan genomföra de reformer som behövs för att nå dit! 

Linus Larsson
Oberoende debattör