"Vi har ju en del missbrukare här, och ja du vet ju hur manipulativa de kan vara." Eller hur är det egentligen? Vart kommer detta så kallade manipulativa beteende ifrån? Hur kommer det sig att en människa känner behov av att förställa, vilseleda, ljuga, undanhålla, smussla och måla upp luftslott? Jo, för att man är rädd för att människor ska misstro, missförstå, svika, döma, predika, och skuldbelägga. Och enligt mig så är samhällets syn på beroende och "missbrukare" starkt bidragande till att människor inte vågar berätta eller söka hjälp för sin beroendesjukdom.
Men tyvärr är det inte bara samhället i stort som ser ned på missbruk och beroende, utan det är något som riskerar att följa med ända in i samtalsrummet. Även om man själv som enskild behandlare inte delar synen, så är missbruksvården drillad att syna missbrukarnas lögner som sedan ska straffas och fördömas.
Tar du ett återfall, ja då blir det allvarliga samtal, varningar, och konsekvenser som följd. Vissa behandlingshem har nolltolerans mot återfall och då tvingas klienten att avbryta sin behandling.
Men en fungerande missbruksvård måste kunna räkna med återfall, och se förändringsarbetet som den process det är. I öppenvården så är det inte alltid, av säkerhetsskäl, tillåtet för en klient att komma påverkad. Och pissproven ska vi inte ens prata om... Och så undrar man varför missbrukare ljuger så mycket? Återfall och att komma till möten onykter och påverkad är, enligt mig, en del av behandlingen och dess process. Vad ska de annars med mig till?
Beroendevården i sin tur känns ganska snäv och fyrkantig. Det är inte ovanligt att behandlingshem har som krav att behandlingspersonalen ska ha erfarenhet av eget missbruk för att få delta i till exempel gruppterapi eller samtal. Vilket känns helt ologiskt. Det är som att säga att läkare måste ha haft cancer för att kunna behandla cancerpatienter, vilket självklart är helt befängt.
Så hur kommer det sig att beroendevården ofta arbetar utifrån principen "takes one to know one"? Som beroendeterapeut har jag väldigt svårt att förstå varför erfarenhet av eget missbruk väger så tungt inom beroendevården, då behandlingen ska handla om klienterna och inte om mig.
Tänker kanske att syftet kan vara att få klienterna att känna sig trygga och att de har lättare att öppna upp om behandlingspersonalen kan relatera till egna erfarenheter. Att det handlar om empati, och medkänsla. Men om empati är synonymt med egna erfarenheter så blir det väldigt skevt. Saken är ju den att empati handlar om individers förmåga att kunna sätta sig in i andras känslor, tankar, upplevelser etcetera.
Och oavsett om jag som beroendeterapeut har en egen beroendesjukdom eller ej, så säger det ingenting om kvaliteten på behandlingen eller relationen till mina klienter. Mina erfarenheter är mina, och alla erfarenheter och historier skiljer sig från individ till individ. Egna erfarenheter av missbruk och beroende är därför rätt oväsentligt. Som med så mycket annat så tror jag på balans, och att en arbetsgrupp bör utgöras av en sammansättning av olika professioner, erfarenheter, kunskap, kompetens och eldsjälar.
Det är bra att insatserna bygger på frivillighet, men politiker och ledning behöver anpassa upplägg och behandling så att vår målgrupp faktiskt vågar berätta och vill ha vår hjälp. Och om vi som behandlare vill att missbrukare ska sluta ljuga, ja då behöver vi göra plats och ge utrymme för hela sanningen, inte bara för delar av den.
Emma Karlsson, socialpedagog och beroendeterapeut