Något som kastar en mörk skugga över oss alla och i högsta grad påverkar framtida livsförutsättningar är människans våldsamma och destruktiva framfart. Trots återkommande varningssignaler tar vi fortfarande inte ansvar för den förödelse vi skapat.
Den globala uppvärmningen tycks gå mycket snabbare än vad forskningen tidigare visat. Men det finns fler hot som är minst lika allvarliga och som i kombination med att vi fortsätter överskrida de planetära gränserna gör situationen ytterst bekymmersam.
Föreställningen att ständig ekonomisk tillväxt är lösningen på allt är också en bidragande orsak till den situation vi befinner oss i. När befogad tillväxtkritik kommer på tal hänvisas ofta till att det går att frikoppla tillväxt från miljöpåverkan. Men där visar återkommande studier att det faktiskt inte är sant.
Katrineholms kommun har under de senaste åren arbetat med att ta fram en ny översiktsplan, Framtidsplan 2050, som nu är beslutad. Miljöpartiet konstaterar i sina yttranden över planen att det finns positiva skrivningar som pekar i rätt riktning.
Planen lyfter fram vikten av att använda mark som redan är tagen i anspråk, att byggnation främst ska ske där infrastruktur redan finns, att jordbruksmark och vatten ska värnas, att större hänsyn ska tas till biologisk mångfald. Men vi menar att vi måste gå mycket längre för att möta de förändringar vi ser komma.
Vi vill exempelvis göra kommunens tätorter grönare för att motverka framtida värmeböljor och föreslår att den så kallade Triangeln omvandlas till ett centralt grönområde. Vi vill skydda mer natur och återförvilda markområden som redan är påverkade. Vi vill helt enkelt ge naturen mer utrymme på bekostnad av mänsklig aktivitet.
Trots att vi inte tycker att planen i sin helhet är tillräckligt radikal för att möta de stora utmaningar vi ser framför oss har vi beslutat oss för att godkänna den. Mycket på grund av att vi ser att de värsta hindren för reell förändring kommer att falla på sin egen orimlighet.
Men vi tycker att det är synd att planen inte går längre redan nu. För precis på samma sätt som vi måste förbereda oss på andra typer av samhällskriser måste vi förbereda oss på de klimat- och miljömässiga konsekvenser som vi faktiskt inte längre kan göra så mycket åt.
Att inte våga stå för det och agera därefter är helt enkelt inte trovärdigt och ytterligare ett exempel på att vi gör för lite när vi i stället borde göra mer.