Oenighet ses ofta som nÄgot negativt. DÄ Àr det enklare att knyta nÀven i fickan. Det mÄste vi Àndra pÄ.
Det Àr enkelt att tycka. Men för mÄnga, kanske de flesta, Àr det enklare att behÄlla sina Äsikter för sig sjÀlv, Àn att höja rösten och öppet komma med förslag som kan leda till förbÀttringar. Eller att sÀga ifrÄn. Att stÄ ut i gruppen och sÀga: det hÀr hÄller jag inte alls med om.
Svenskar mÄlas ofta ut som konfliktrÀdda. TyvÀrr ligger det mÄnga gÄnger sanning i detta. Vi Àr de som gÀrna stÀller oss pÄ överdrivet avstÄnd frÄn andra som stÄr och vÀntar pÄ bussen. NÀr vi klivit ombord Àr det inte ovanligt att vi vÀljer en plats lÄngt ifrÄn andra. Allt för att inte stöta sig med nÄgon, inte vara i vÀgen eller ta plats pÄ ett sÀtt som kan leda till en jobbig interaktion.
Det Àr bÄde konstigt och kontraproduktivt. Vad Àr det vi tror vi ska hÀnda? Att nÄgon vi inte kÀnt hela livet ska börja prata med oss? Eller tvÀrtom, att vi fÄr lust att samtala med en okÀnd mÀnniska? Och att det hela leder till att vi har⊠trevligt? Kanske utbyter ovÀntade tankar och erfarenheter? Nej fy. SÄdant ska man akta sig för. Eller inte.
FrÄgan Àr varför det Àr sÄ vanligt att vi hÄller oss pÄ vÄr egen kant? Eller att det Àr sÄ jobbigt för mÄnga att bryta konsensus?
âPersoner som har vuxit upp i familjer dĂ€r det har uppmuntrats att tycka olika och ses som nĂ„got lekfullt och utvecklande kan kĂ€nna sig mer sĂ€kra i att ge sig in i obekvĂ€ma diskussionerâ, sĂ€ger Anneli Ăstling, relationsexpert, till Dagens Nyheter (15/7). Resonemanget Ă€r rimligt. Ăr man uppvuxen med att det Ă€r okej, till och med sjĂ€lvklart, att tycka olika, sĂ„ har man detta synsĂ€tt med sig in i vuxenlivet. Lika rimligt Ă€r det â tyvĂ€rr â att de som inte vuxit upp pĂ„ samma sĂ€tt drar sig för att tycka högt om det inte följer den redan dragna linjen.
Inte minst i arbetslivet ses det ofta som positivt att inte anpassa sig till gruppens Äsikter eller att ifrÄgasÀtta. SÄ borde det inte vara. TvÀrt om. Att inte tycka lika Àr mÄnga gÄnger positivt. Att sÀga att man inte hÄller med kan fÄ andra att ifrÄgasÀtta sina resonemang. Kanske kan man mötas i en gemensam Äsikt eller hitta en bÀttre vÀg framÄt.
âKonflikter Ă€r en starkt bidragande orsak till sjukskrivningarâ, sĂ€ger Sofie Johansson, chefsanalytiker pĂ„ Brilliant, till SvD (04/05 -19). Och det Ă€r förstĂ„s sant att konflikter pĂ„ arbetsplatser kan leda till en destruktiv spiral. Men om man dĂ€remot tar tag i konflikten, lyssnar och lĂ„ter mĂ€nniskor komma till tals och fokuserar pĂ„ att nĂ„ lösningar, kommer ofta nĂ„got positivt ur olikheterna. Men det gĂ€ller att vĂ„ga stĂ„ upp för vad man tycker och lossa den dĂ€r knutna nĂ€ven i fickan.
Fördelen med att ta steget och faktiskt sÀga vad man tycker, Àr att man öppnar upp för en möjlighet till förÀndring. En som i den bÀsta av vÀrldar kan leda till förbÀttring.
Inga konflikter Àr enkla. Men det Àr de tysta konflikterna, den oro och irritation som aldrig pÄ riktigt kommer upp till ytan som Àr verkligt destruktiva. Konflikter som ges en chans att tas itu med, har en chans att leda framÄt istÀllet för nedÄt. DÀrför mÄste vi uppmuntra varandra att sluta knyta nÀvarna i vÄra fickor. Att istÀllet vÄga stÄ upp för att vi tycker olika. Att inte hÄlla med varandra Àr inte detsamma som att tycka illa om varandra.
TvÀrtom Àr det vÄra olika Äsikter som gör att vi tillsammans kan vÀxa och ta oss framÄt. BÄde som mÀnniskor och kollegor.
Olikheter gör att vi kan vÀxa tillsammans
Olikheter Àr bra, anser debattören och det Àr inte farligt att tycka olika.
Foto: Gorm Kallestad/TT
Det hĂ€r Ă€r en debattartikel. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.