Vilken sorts skola gynnar hela det svenska samhället bäst? Är det ens möjligt att med detaljstyrning skapa ett enda skolsystem som passar alla? Hur ska lärarnas röster höras i brölet från politiska slagskämpar som tävlar om vilken quick-fix som kommer lösa alla problem?
Sanningen är att komplexiteten i frågan är så stor att den är svår att greppa. Verksamheten måste fortgå medan förändringar genomförs, vilka de än är. Det fungerar inte som i industrin ifall en produkt visar sig värdelös. Då kasseras den och verksamheten läggs ner, alternativt att utvecklingsavdelningen tar fram en förhoppningsvis bättre produkt som sedan marknadsförs.
I skolan kan vi inte i väntan på andra lösningar bara konstatera att en eller flera generationer inte lärt sig tillräckligt och sedan låta det bero.
I Sverige har vi på egen hand steg för steg låtit ett marknadstänk ta ett grepp om utbildningssektorn. Här finns ett bland världens mest marknadsliberala skolsystem där t o m utländska/vinstdrivande företag kan äga och driva svenska skolor. Det är dock inte det enda problemet.
Sättet att se på bildning som en tärande kostnad har även fått ett starkt fäste i kommunalt driven skolverksamhet. Årliga effektiviseringar har tagit sig olika uttryck. Ökade enhetsstorlekar, över tid större barngrupper i förskolan eller bristande fortbildning är exempel. Annat är den sjunkande andelen utbildad (dyrare) personal.
Till följd av detta har arbetsmiljöproblemen av psykosocial karaktär ökat lavinartat.
Skolan nämns ofta rättmätigt som en dellösning på de beteendestörningar vi nu alla upplever i samhället. Tyvärr anstränger sig redan alltför många lärare och andra i skolan till den grad att de blivit sjuka eller riskerar att bli det. I skolsituationen har gränslöshet och hotfullhet fått fäste i allt lägre åldrar vilket påverkar lärandet och lärarna negativt.
Vuxna och unga som tappat tron på framtiden kräver resurser och specifika insatser. Annars kommer vi i längden att få lägga en allt större del av de samlade tillgångarna på repressiva åtgärder som polis, fängelser eller ungdomsinstitutioner av olika slag. Det är inte ekonomiskt försvarbart att låta fler och fler dras med i den sociala utslagning som det innebär att inte genomföra en acceptabel skolgång.
Det är dessutom moraliskt oförsvarligt att normalisera att en ökande andel av befolkningen slås ut.
Skolan ska stå för god miljö, trygghet, lärande, glädje, nyfikenhet och upptäckande. Då kan vi inte acceptera att en stor del av personalen är oroliga för ytterligare neddragningar när känslan av otillräcklighet redan finns där.
Bo Sundahl
Ordförande Sveriges Lärare Katrineholm