Ekots granskningar visar att flickor och pojkar bedöms olika, när socialtjänsten behöver ingripa och placera dem i olika vårdformer. Varför? Vi menar att det behövs en diskussion om vad som ligger till grund för våra normer och värderingar och de val som vi gör i livet.
Sverige har blivit ett allt mer jämställt land, om vi ser till antalet kvinnor som arbetar eller har högre chefspositioner. Allt fler män tar ut föräldraledighet, men däremot ökar inte antalet män inom traditionella omsorgsyrken på samma sätt och pojkar halkar även efter när det gäller skolresultat och högre studier. Även om männen tar ut mer föräldraledighet, så minskar inte föräldraledigheten för kvinnor, den är lika lång men till lägre ersättning. Synen på män och kvinnors sexualitet är olika, där män tolereras vara mer aktiva än kvinnor.
Kvinnor har spräckt många glastak, men vi har i grund och botten inte förändrat vår syn på könen och vad som förväntas av oss. Varför kvarstår annars ojämställdheten i synen på vem som ger omsorg och vem som ska studera? Varför är det mer självklart att kvinnor har en chefsposition än att män arbetar inom vård och omsorg? Varför ser vi på flickor och pojkars sexualitet på olika sätt?
Förväntar vi oss olika saker av våra manliga och kvinnliga kolleger samtidigt som vi ser olika utbildningar beroende på om det är flickor eller pojkar? Vill kvinnor att män ska få mer plats i familjen eller att de ska fortsätta ha rollen som försörjare och vara mer macho?
Vad gör det med våra pojkar, om vi förväntar oss mindre gråt och mer hårda tag? Och om vi förväntar oss att flickorna ska ta hand om hem och familj?
Inget är svart eller vitt, men vi måste våga lyfta dessa frågor. Vi kan individualisera och göra regelverken så lika som möjligt efter utredningar och riksdagsbeslut, men om vi förväntar oss olika saker av pojkar och flickor, kvinnor och män, då kommer vi att göra olika val medvetet eller omedveten. Det leder till fortsatt ojämställdhet på visa områden.
Samtidigt som vi arbetar med strukturer för att minska skillnaden mellan könen måste vi också orka fundera över vad vi vad vi förväntar oss av andra. Vad säger vi vuxna till våra barn när de ska göra gymnasieval, vilka idrotter uppmuntrar vi våra ungdomar till och vilka glasögon har vi på oss när vi bedömer andras beteende när det finns risk för en ung persons liv?
Vi styrs alla av värderingar. Det måste vi våga diskutera, så att vi gör fler medvetna val för jämställdhetens bästa.
Martina Johansson (C)
Riksdagsledamot Sörmland
Inger Fredriksson (C)
Gruppledare Katrineholm