I början av maj packade vi in barnen i bilen, åkte ut från Älvsjö för sista gången och körde söderut. Vi hade sålt lägenheten någon månad tidigare, och skulle få ett liv på landet. Huset, beläget mitt emellan kyrkan, hembygdsgården och byskolan, var så vackert, och så säreget, att vi än idag knappt vågar tro på att vi inte när som helst kommer vakna upp och inse att allt var en dröm.
Några dagar efter att vi flyttat in kastades vi huvudstupa in i glesbygdspolitiken. Den som man hittills bara sett omnämnas på debattprogram i teve. Den som handlar om hur landsbygden monteras ner, bit för bit, och tillåts växa igen.
De senaste tio åren har jag arbetat som psykolog, med inriktning mot barn med särskilda behov. I mitt yrke har jag sett hur skolor och enskilda lärare kan göra skillnad mellan liv och död – ibland faktiskt i bokstavlig mening. Allting handlar om vilken vägledning man får under de där första, avgörande åren.
Vilket för oss till Kyrkskolan, i Mellösa by.
Bra skolor är en bristvara i det här landet. Men det är också en av de viktigaste konkurrensfördelar som en ort har, i striden om att locka till sig barnfamiljer. Det finns få saker som kan förmå en familj att rycka upp sin existens med rötterna och flytta ut på landet – men bra skolor är en av dem. När vi såg Lugnet, som huset vi nu bor i heter, var närheten till Kyrkskolan det som avgjorde valet och fick oss att ta det ganska dramatiska beslutet att flytta 11 mil söderut och inåt landet, till en ort som vi innan visningen aldrig ens hört talas om.
Under den korta tid vi bott här, har bilden av vilken roll skolan har för lokalsamhället och barnen som bor här omkring blivit allt tydligare. Kyrkskolan verkar inte vara vilken skola som helst. Engagemanget från lärarna som arbetar där tycks gå utanför det man rimligen kan förvänta sig av någon som ser sitt jobb som bara ett jobb.
I modern tid har det nog sällan funnits bättre förutsättningar för landsbygden att växa och frodas. Allt fler inser – precis som vi gjorde – att det är möjligt att arbeta på distans vissa dagar, och ha lite längre pendling andra. Jag tror inte att vår familj är ensamma om att ha gjort en del ganska dramatiska omprioriteringar i livet under det gångna året. Omprioriteringar som samtliga innebär en rörelse bort ifrån storstadslivet, mot det småskaliga och naturnära.
Så frågan är kanske i slutändan inte om vi vill stänga en skola, eller låta den vara öppen. Frågan är om vi vill att landsbygden ska gå mot en ny glansålder, i kölvattnet av den förflyttning mot distansarbete som uppstått under Covidpandemin. Att montera ner landsbygdsskolor som Kyrkskolan är att kapitulera inför dragningskraften från de större städerna, och därmed frånsäga sig möjligheten till en ökande befolkning och ett ökat skatteunderlag.
Jag och min familj har just flyttat hit, och egentligen kanske det inte är min sak att tycka någonting om det här, eller ens min sak att engagera mig. Men lyssna inte på mig. Lyssna på oss.
Karl Eder
Boende i Mellösa by