Den 14 juli, på kronprinsessans födelsedag, är det officiell flaggdag och på nytt dags att hissa Sveriges blå-gula korsflagga, i likhet med nyligen midsommardagen och nationaldagen.

Svenska flaggan har ett uppenbart kristet motiv och är i grunden kungamaktens flagga. Kan vi verkligen ha den som symbol för vår vårt sekulariserade och demokratiska land, där det också förekommer en mångfald av andra religioner?

Korsflaggorna är ett karaktäristiskt tecken för gemenskap och samtidigt särart i Norden. Äldst är den röd-vita Dannebrogen, som representerat Danmark sedan åtminstone 1300-talet. För det förenade Norden införde den förste unionskungen Erik av Pommern en gul-röd korsflagga 1430. Sveriges är belagd sedan 1557. Den flagga som vajat under längst tid i Norge och Island är den danska och i Finland den svenska.

1821 tillkom Norges röd-vit-blå, 1915 Islands blå-vit-röda och 1918 Finlands vit-blå. Efter norskt och isländskt mönster fick Färöarna en vit-blå-röd korsflagga 1919. Sveriges blå-gula flagga med tillägg av ett rött innerkors blev 1954 officiell symbol för det svenskspråkiga Åland.

Härutöver har tillkommit en rad inofficiella korsflaggor för olika regioner i Norden: på 1870-talet Skåneland (röd-gul), i början av 1970-talet Götaland (gul-blå, främst använd i Östergötland) och Öland (grön-gul) och i början av 1990-talet Norrland (vit-blå-gul), Västra Götaland (gul-blå-vit), Småland (grön-vit-röd) och Gotland (gul-grön).

Alla korsflaggor efter de båda medeltida har tillkommit som ett slags frihetssymboler, för att markera distans till en övermakt och samtidigt tillhörighet till den nordiska gemenskapen. Korsmotivet återspeglar den historiska väg på vilken nordborna tillägnat sig grundläggande medmänskliga värden som med tiden har omsatts i demokrati. Den svenska flaggan förknippades länge med politisk höger, tidvis till och med högerextremism, och förekom exempelvis inte i förstamajtåg, medan den norska snarast hade en vänsterinriktad, liberal prägel. I dag är alla nordiska nationsflaggor och deras färgkombinationer brett förankrade symboler för respektive land.

Något mönster och minst två färger ska en flagga ha, och då är den unika nordiska motivtypen med sin enkelhet och särprägel en tillgång som det knappast finns skäl att föröda.

Man behöver alls inte vara kristen monarkist för att hissa Sveriges flagga. Den fungerar utmärkt som symbol för alla som vill vara en del av den svenska gemenskapen, liksom den gul-röda gör för alla människor i Norden.

Per Andersson