Det kommer nya utspel från partierna varje dag. Och det är så det ska vara i en valrörelse. Kampen för att överträffa varandra i hårdhet mot de mest utsatta har varit brutal:
Skamstraff för nioåringar. ADHD-screena femåringar i vissa postnummerområden. Öppna upp PKU-registret för brottsbekämpning. Rätt att söka igenom lägenheter, källare och bilar utan brottsmisstanke. Visitationszoner där vem som helst kan visiteras, bara för att de råkar vara just där. Sätta in militären i polisiärt arbete.
Förslagen kommer både från höger och vänster. Och om någon till äventyrs pratar om stärkta mänskliga rättigheter, individens frihet eller ett rättvisare Sverige där oddsen att lyckas jämnas ut– då drunknar det i ropen på strängare straff och hårdare tag.
Roten till det onda lämnas helst orörd.
När jag växte upp var debatten inriktad på hur vi bättre skulle inkludera fler i det goda samhället, hur friheten för individen skulle bli större, hur framtiden skulle formas av oss alla. Det var bara i utrikespolitiken man behövde förhålla sig till auktoritära stater.
Nu drar jag efter andan i var och varannan valdebatt.
Demokratin i världen är i kris. Den backar för sjuttonde året i rad. Fler och fler länder lämnar grundläggande mänskliga rättigheter på sophögen och blir alltmer auktoritära. Det sker ett steg i taget. Ofta med argument om att skydda nationen. Eller värna särarten, vad nu det är. Det kan ibland tyckas vara goda intentioner. Men vägen till helvetet är ju kantad av sådana.
Ofta är det medvetna strategier, de små stegens tyranni, som kläs in i argument som kan låta självklara vid en första anblick, men så snart man skrapar på ytan visar sig vara fulla av avgrundsdjupa, ideologiska hål.
Om man nu orkar skrapa på ytan.
I alla internationella mätningar av demokratin i världen sticker de nordiska länderna ut som bäst i klassen. Vi har den starkaste demokratin här. Vi har något vi måste vara rädda om. Det är därför den svenska valdebatten, där auktoritära utspel blivit vardag, är så outsägligt sorglig.
Att rättssäkerheten och individens skydd mot staten utmanas, i utspel efter utspel, är kanske det tydligaste exemplet. Tror vi att staten är, och alltid kommer att vara, god? Att det därför inte är någon fara?
Det vore naivt, aningslöst – och farligt.
Då är det också politikers ansvar att lägga förslag som gör vår gemensamma framtid bättre. Och veta att det är skillnad på populära förslag och populistiska. De politiker som värnar rättsstaten och individens fri- och rättigheter måste tydligt höja sina röster.
Martin Nihlgård
Generalsekreterare IM, Individuell Människohjälp