Mitt i värmeböljan och kontinentala översvämningar presenterade EU-kommissionen sitt klimatpaket ”Fit for 55” med hopp om en 55-procentig minskning av koldioxiduppsläppen inom nio år. Vid en närmare titt på förslaget finner man dock en hel del fluff och reliker av den gamla kol- och stålunionen.
Förslaget har blivit uppmärksammat och hyllat av många betraktare för sina ambitiösa mål: nollutsläpp år 2050 med delmålet en 55-procentig minskning av utsläppen år 2030 (jämfört med 1990 års nivåer). Det ska åstadkommas genom bland annat koldioxidtullar vid gränserna, stopp för bilars utsläpp från år 2035 och krav på hållbara bränslen i flyget.
Tittar man närmare på förslagstexterna ser man dock mindre av en lag och mer av en policy och en färdväg utan konkreta förslag med detaljer. Ingen miljövän kan invända mot de ambitiösa målen men min känsla är att inget alls kommer att hända de närmaste åren annat än att man detaljerar förslagen för att få in dem i lagstiftningen. Många aktörer och ekonomiskt starka särintressen letar garanterat redan efter kryphål.
Det stora problemet med kommissionens förslag är att allt verkar basera sig på handeln med utsläppsrätter. Och det systemet har inte fungerat de senaste tio åren eftersom man delat ut alldeles för många gratis utsläppsrätter till de allra största förorenarna. Det skriver man uttryckligen att man kommer att fortsätta med: “Free allowances will remain an important tool to protect energy-intensive industry against the risk of ‘carbon leakage’ until at least 2030.”
Så de största utsläpparna med starkast lobbyingkraft kommer fortsatt att få fördelar av detta system i många år framöver. Den historiska kol- och stålunionen kastar fortfarande sin skugga över EU:s framtid.
Detta går igen i den föreslagna koldioxidskatten på importerat gods där man tydligt ser vilka sektorer man vill skydda: cement, järn och stål, aluminium, gödselmedel och elektricitet, det vill säga samma stora och gamla industrier med skyhöga utsläpp. Men vem skyddar våra nya innovativa industrier? Det är oklart hur man vill beskatta till exempel de importerade solpaneler med aluminiumramar som har klimatavtryck som är upp till tio gånger högre än de vi kan tillverka i Sverige.
Nu väntar ett intensivt arbete av lobbyister för att få så förmånliga villkor och kryphål som möjligt för sina uppdragsgivare. Inget kommer inget att hända förrän år 2026. EU-parlamentariker kan se fram emot många trevliga bjudmiddagar och resor de närmaste åren.
Men det finns en ljuspunkt, en stark sådan, och den heter konsumentmakt. Som alltid kommer framtiden avgöras av oss konsumenter och vårt eget beteende. Det är idag relativt enkelt att ta reda på vilka produkter och leverantörer som är miljövänliga.
En medveten konsument kan fatta sina egna beslut och säga till sina barn att ”jag gjorde vad jag kunde”. Det är inget man behöver vänta på några EU-byråkrater för att lyckas med. Det kan börja redan idag.
Sven Lindström
VD för solenergiföretaget Midsummer