När riksdagen i juni stängde för sommaren var det ett förlorat riksdagsår vi lade till handlingarna. Före valet lät det på de högerkonservativa partierna som att det enda som krävdes för att ”få ordning på Sverige” var en majoritet i riksdagen.

Som Ulf Kristersson ofta påpekar har vi nu för första gången sedan 2010 ett regeringsunderlag med majoritet i riksdagen. Det borde ge klara möjligheter att ta itu med de samhällsproblem Sverige står inför. Av SD-regeringens ”rivstart” blev dock ingenting. Under första riksdagsåret har de endast lagt 91 propositioner – det lägsta antalet sedan enkammarriksdagen infördes 1971.

Genomsnittet de senaste tio åren är 164 propositioner. Till och med 2018/19 när regeringen inte kunde tillträda förrän i slutet av januari lades fler propositioner än i år. Inte heller ser regeringen ut att planera att göra så mycket framåt. De har startat en tredjedel så många utredningar som ett genomsnittligt år.

Inte ens när de faktiskt lägger propositioner är det någon ny politik som presenteras. Näringsministern Ebba Busch (KD) talar vitt och brett om att förstärka energisystemet. Under året har hon lagt tre propositioner – alla tre är implementeringar av EU-direktiv. Det är alltså inte politik hon tagit initiativ till – utan lagstiftning från EU som hon är tvungen att införa.

Regeringens bristande handlingskraft är ett problem eftersom det inte saknas samhällsproblem att agera på. Inflationen ligger kvar på en hög nivå. Matpriserna har inte ökat så här fort sedan 1950-talet. Prisökningarna pressar även välfärden. Många kommuner och regioner står inför stora nedskärningar om de inte får hjälp.

Vi socialdemokrater har därför föreslagit tillfälligt höjda barnbidrag, elräkningsakut, folkhemsel, skuldakut, matpriskommission, höjt underhållsstöd och tankrabatt. Regeringspartierna och SD röstar nej till det i riksdagen – men var är de egna förslagen?

Fredrik Olovsson

Riksdagsledamot (S), Katrineholm