Som läkare respektive läkarsekreterare har vi länge funderat över den förmenta läkar-och sköterskebristen i Sverige. Detta trots att OECD menar att vi har bland det högsta antalet läkare/sköterskor per 100 000 invånare bland alla OECD:s 38 länder. 

När undertecknad läkare kom ut i verksamheten i mitten av 70-talet fanns cirka 14  000 yrkesverksamma läkare i landet. Men inte upplevde man några orimliga köer eller väntetider på länets olika sjukhusinrättningar och akutmottagningar.

Nu finns över 40 000 yrkesverksamma läkare i Sverige vilket innebär närmare 300 procent fler, och även många fler sköterskor, men ändock talar man om brist och upplever avskräckande väntetider. Vad kan detta bero på?

Som förklaring anges att vi nu är fler invånare, men den ökningen är knappt 30 procent. Vidare att det är fler äldre och vårdkrävande patienter och att man fokuserar mer på forskning. Samtidigt har behandlings- och utredningsmetoder ökat, vilket gör att många fler sjukdomar nu kan behandlas på ett allt bättre sätt. Men detta innebär också att man snabbare kan ställa diagnos och att vårdtider kortas.

Nej, det måste finnas annat som bidrar till ”bristen”. Man måste då beakta sjukvårdens styrning och organisation. Tre för regionerna påverkansbara faktorer finns skäl att nämna.

1. Inom offentlig verksamhet, inklusive sjukvården, tenderar antalet administratörer med olika befattning att öka. Men, säger försvarare av detta, de är ju så få i relation till alla anställda att det inte påverkar. Men, menar vi, de här befattningshavarna måste förstås ta in en massa data från verksamheten för att jobba med. 

Resultatet blir att läkare och sköterskor måste lägga en mängd tid på rapporter och dokumentation varvid patientarbete (och ekonomi) blir lidande. Läge att sanera i en kanske vildvuxen byråkrati?  

2. Lyssna på personalen!  Vid upplevda problem är det (alltför) vanligt att man kallar in konsulter som sedan efter avslutat uppdrag lämnar verksamheten, och som man kan förmoda, en rejäl faktura efter sig. Nej – ta i stället vara på den egna personalen, den är den bästa konsulten och finns dessutom kvar i verksamheten. Låt personalen få större inflytande och flytta fler beslut ut till sjukvårdens profession det vill säga läkare och sköterskor med flera. Det ger bättre verksamhet och spar pengar.

3. Låt de anställda göra det de är utbildade för – och inget annat. Självklart är det exempelvis slöseri med läkartid att läkare ska utföra administrativt arbete som en läkarsekreterare kan göra snabbare. Så kan mer läkartid frigöras till patientkontakt.

Sedan finns det förstås andra aspekter och orsaker som kan anföras avseende ”läkarbristen” men ovannämnda tre faktorer är sådana som regionen kan påverka på relativt kort sikt, för att få en bättre och tryggare verksamhet utan kostnadsökningar.

Lars Falk (L)
Läkare, Flen

Berit Hyllbrant (L)
Läkarsekreterare, Sparreholm

Kandidater till Regionfullmäktige Sörmland