Det blev juletid i den lilla staden, och då kom beskedet att nämnden beslutat stänga den gamla förskolan. Ingen blev väl särdeles förvånad, människorna hade redan förstått att man ämnade göra så, trots att man i det längsta hävdade att det bara var ett förslag.
Det fruntimmer som frågade hur man tänkte se till att de små barnens vardag förblev dräglig fick ett undvikande svar. Med inövade plattityder fylldes tomrummet där svaret skulle ha varit, och på så sätt parerades frågan. Besvärliga fruntimmer som ingenting förstår!
Men människorna förstod av svaret att överheten inte ville svara på deras frågor, kanske inte ville tala med dem alls, och man harmdes. Så växte avståndet mellan de bestämmande och de som kallades folket. Man talade illa om varandra och det förtroende som en gång funnits frös till is och vittrade sönder.
Så hade kanske författaren Charles Dickens skrivit om han hade levt i Katrineholm den här vintern.
I ett brev till oss vårdnadshavare 10/12 står att förskolan Stavstugan “behöver” stängas, ett ordval som skymmer det faktum att det handlar om ett aktivt val, en prioritering.
Det finns ett renoveringsbehov, skriver man, och barnen ska flytta till “närliggande förskolor som är bättre rustade”. Se där, man kanske till och med gör barnen och vårdnadshavarna en tjänst?
Naturligtvis är det inte så, men retoriken används skickligt för att beslutet ska framstå som oundvikligt, till och med önskvärt.
I kommunfullmäktige den 25 november försäkrade Bildningsnämndens ordförande Ulrica Truedsson mig att barngrupperna inte kommer att bli större framöver, att kvaliteten på den pedagogiska omsorgen och personalens arbetsmiljö kommer att vara oförändrad.
Problemet är att situationen i förskolan är långt ifrån optimal i nuläget, och här behöver nämnden inhämta mer kunskap om verksamheten. Pedagogerna är de som har bäst förståelse för hur omorganisationer påverkar vardagen i förskolan. Lyssna på dem!
I Dickens julsaga från 1843 säger den gode Bob Cratchit att julen är “En bra tid, en vänlig, förlåtande, generös, behaglig tid; den enda tiden jag känner till under hela året då människor verkar genom ett samtycke öppna sina instängda hjärtan fritt och tänka på de som är under dem som om de verkligen vore medpassagerare till graven, och inte en annan ras av varelser på andra resor.”
Jag hoppas att den styrande majoriteten inte som sagans Scrooge behöver skrämmas till omvändelse, utan att jultidens värme kan väcka en vilja att på allvar lyssna till sina väljare.