Tryggare värld med Biden och Harris

Joe Biden och Kamala Harris. Tryggare för världens demokratier med dem –  än med fyra år till med Donald Trumps destruktiva utrikespolitik.

Joe Biden och Kamala Harris. Tryggare för världens demokratier med dem – än med fyra år till med Donald Trumps destruktiva utrikespolitik.

Foto: Carolyn Kaster, AP/TT

Ledare2020-08-14 05:30
Detta är en ledare. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

En vicepresident i USA kan från en dag till en annan i stället vara president, med det tunga ansvaret i en stormaktskonfrontation.

Sittande president, Donald Trump, är i den uppgiften ytterligt olämplig och direkt farlig – okunnig och obalanserad. Han har i årtionden föraktat och ogillat en rad av USA:s närmaste allierade. Han nedvärderar demokratiernas samverkan, liksom andra internationella institutioner och avtal.

Mot auktoritära härskare och utpräglade förtryckarregimer är han däremot ofta inställsam, ibland med nyckfull växling mellan tomma hot och passivitet. Han har varit till skada för alla världens demokratier, och försvagat sitt eget lands ställning.

Att Joe Biden vill ha senatorn Kamala Harris till vicepresident bör ses även mot den bakgrunden. Biden själv har lång erfarenhet av utrikespolitik. Men han fyller 80 under valperioden. Hans vicepresident behöver ha personliga förutsättningar att klara pressen av presidentämbetet i allvarliga lägen.

Till skillnad från flera andra som diskuterats hade Harris, innan hon blev senator, tung erfarenhet av att vara folkvald till ansvarsfulla uppdrag. Under två perioder som ”attorney general”, justitieminister men också riksåklagare i den stora delstaten Kalifornien, har hon levt upp till stora krav på administrativt ansvar och beslutskraft.

I partiet hör hon, liksom Biden, hemma i mittfåran. Från Trumpkampanjen kommer hon och Biden ändå att överösas med inte bara grova smädelser utan också falska påståenden om att de öppnar för socialism eller laglöshet. Kamala Harris inställning som tidigare justitieminister kan i stället sammanfattas i hennes påpekande att slapp inställning till kriminalitet inte är något progressivt.

Hon är ett levande bevis på mångfalden i USA och i det demokratiska partiet vad gäller familjebakgrund och samhällsställning. Men hon kan väntas få kritik från sådana som vill reagera på rasism och missförhållanden i många lokala polismyndigheter med att försvaga polisen och skära ned dess anslag.

Hon visar också på USA som smältdegel för invandrare från många håll, och på landets universitet som magneter för forskare och lärare. Hennes far, professor i nationalekonomi, kom från Jamaica och hennes mor, forskare i cancermedicin, från Sydindien.

Att hon representerar Kalifornien belyser en annan av konfliktlinjerna i USA. Från den delstaten kommer en rad av de mest konkurrenskraftiga och tekniskt nyskapande företagen, och mycket av amerikansk framåtanda i miljöpolitik och energifrågor. Donald Trump däremot är själv en företagare i sjaskiga branscher som spelhålor, skönhetstävlingar – och fastighetsprojekt inriktade på ett penningtvättande klientel.

Hans tullar, handelskrig, fossileldning, nedmonterade miljöregler samt skattefavörer för kapitalinkomster är däremot intressepolitik för bakåtgående ekonomiska verksamheter. Dess påstådda folklighet är i själva verket en mix av gammal rasism och ett samspel med internationell högerextremism.

Mot detta ställs nu Biden och Harris, två företrädare för USA:s bättre sidor.