Det Assadregimen i Syrien gör mot civilbefolkningen bär Putinregimen i Moskva stort ansvar för. Assadregimen är framför allt Rysslands klient, beroende av militärt, ekonomiskt och diplomatiskt understöd från Moskva.
Svälten är ett vapen regeringen i Moskva vill använda för att ihop med Assad kunna slutligt krossa kvarvarande motstånd i nordvästra Syrien. Där är mängder av människor hopträngda i främst provinsen Idlib, som bombats och beskjutits så att mycket bostadsbebyggelse, och även sjukvårdsinrättningar, är grushögar.
Att civilbefolkningen inte till stor del svultits till döds beror på att FN:s hjälpinsatser kunnat komma igenom på några få ställen och genom Turkiet fört in livsmedel, som gett ett par miljoner människor en del mat att äta. Den livlinan har Vladimir Putins diplomater nu i veckan lagt in ett veto mot, i FN:s säkerhetsråd. En tidigare resolution har tillåtit att hjälptransporter får köra in i Syrien vid ett par gränsövergångar.
Tyskland, samt Belgien, har försökt få en förlängning av dessa livsnödvändiga matleveranser, som Ryssland under längre tid motarbetat. För att dämpa det ryska motståndet backade Tyskland från att öka gränsövergångarna till tre, och nöjde sig med två. Tretton av säkerhetsrådets länder anslöt sig.
Ryssland, Assads understödjare i alla lägen och genom alla övergrepp och krigsförbrytelser, lade ändå in sitt veto. Att även Kina anslöt sig till detta veto är prov på hur Kinas utrikespolitik tagit en vändning till det värre.
Om Tyskland lyckas att, för en tid, ändå lirka fram något slags förlängning av FN:s leveranser återstår att se. Men det måste stå klart för övriga världen vilka metoder Ryssland understödjer för att hjälpa sin klientregim. Det bomberna mot civilbefolkningen påbörjat ska hungern fullborda, med sammanbrott, svält, flykt och död. Det är en av Syrienkrigets gräsliga paralleller med spanska inbördeskriget, där Francosidan med långsam och metodisk krigföring och terror sökte krossa arbetarbefolkningens motståndsförmåga för generationer framåt.
Detta ger ett perspektiv på det förrädiska i hur uttrycket "krigsflyktingar" ibland används även i svensk debatt. Det kan ge intryck av att de som kommit undan från Syrien har tidsbegränsade skyddsbehov och att detta är ett krig där merparten av de vinddrivna då striderna väl är slut kan återvända till sina hemorter och återgå till vardagslivet.
Fotona som smugglats ut på tusentals sargade lik från Assadregimens tortyrinrättningar borde ge insikt om att mängder av dem som kommit undan skulle förtryckas eller dödas om de uppehöll sig på mark behärskad av regimen. Denna konfiskerar mark, ger den nya ägare och raserar rester av de fördrivnas bostäder. Detta har blivit ett folkrensningskrig.
Allt detta har visat sig utgöra även rysk utrikespolitik – men stora delar av europeisk extremhöger uppträder som Putinstyrets ideologiska bundsförvanter.