Med Borg för bättre samtalskultur

Foto:

Signerat2020-07-08 18:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

De som hade P 1 på, med Anders Borg i Sommar, kunde lära ett och annat. Hans program var en påminnelse om det slags samtalskultur som så ofta trängts undan av polarisering, förenkling och negativt kampanjande.

När plats ges för sans och saklighet kan omstridda frågor, som hur Sverige drabbades av och tog sig ur svåra ekonomiska kriser, behandlas så att det blir givande för åhörare med olika partisympatier. Anders Borg var även mycket tydlig med sin positiva bedömning av hur hans efterträdare som finansminister och partierna i det nuvarande regeringsunderlaget hittills hanterat den ekonomiska politiken i pandemikrisen.

Detta är så sällsynt: Ett enkelt påpekande att politiker i andra partier faktiskt hanterat en svår situation så att den finanspolitiska kursen lagts i huvudsak rätt.

Som finansminister under den farliga internationella finanskrisen 2008-10 blev Anders Borg inte bortskämd med sådana uppmuntrande omdömen. Vänsteroppositionen uppträdde så att det påminner om hur högeroppositionen låter i dag.

Anders Borg talade om hur såväl vårdslöst risktagande på finansmarknader som släpphänt budgetpolitik och stela, reglerade arbets- och andra marknader bidragit till kriser i många länder. Sverige kunde efter att ha hanterat 90-talskrisen möta finanskrisen 2008-10 med bättre finanser och större trovärdighet. När pandemikrisen slog till hade vår ställning jämfört med andra länder stärkts än mer.

Det är en viktig insikt, ofta dold bakom blockpolitikens ensidiga slagordsridåer. Tiden från cirka 1989 till i dag har varit en reformtid, trots ekonomiska kriser, tidvis större arbetslöshet och förändringar i teknik och arbetsmarknad. Agitatorernas bild av ständiga nedskärningar, stagnation eller tillbakagång stämmer inte.

Levnadsstandard, arbetsmarknad och förmåga att hantera ekonomiska påfrestningar har förbättrats avsevärt. Anders Borg är en av dem som gjorde viktiga insatser i detta arbete där många socialdemokrater, liberaler och moderater i olika lägen drog lass. Andra i samma partier höjde hellre klagorop och skyfflade i blockpolitikens skyttegravar. Mellan Anders Borg och en del som nu ska föreställa ledande moderater är skillnaden avsevärd.

Medan Anders Borg uttryckte stöd för Magdalena Anderssons och fyrpartisamarbetets finanspolitiska huvudlinje framgick det också att han misstror avtalsparternas förmåga, eller kanske deras vilja, att enas om att göra arbetsmarknaden mer flexibel så att fler får jobb och störningarna efter pandemin övervinns.  Med hans minnen från 90-talet och regeringsåren är det inte oförklarligt att han misstror parterna och räknar med att lagstiftningsvägen behöver tillgripas mer.

Men detta är något som fack och arbetsgivare nu har tillfälle att motbevisa. På förhandlingsbordens båda sidor finns många starka skäl till det. 

Parterna som med Industriavtalet underlättade Anders Borgs finansministerjobb borde kunna ta sig samman, vara konstruktiva och själva nå resultat.