När en anhörig har behov av särskilt boende på grund av demens så förväntar man sig att det ska finnas ledig plats rätt snart efter ansökan till boendet. Eller annars att det finns tillfällig plats på något kortisboende.

Min mamma blev sjuk i demens april 2021. En månad senare fick hon stroke. Efter några veckor på Kullbergska och kortisavdelning så blev hon piggare och kunde flytta hem. Hemtjänst sattes in som stöd för mamma. När sommaren kom så började mamma känna sig mer och mer ensam, hon hade svårt att gå och det blev svåra begränsningar med sociala samvaron. Jag började då hälsa på oftare och gav mer stöd. Då sökte vi ett särskilt boende. Efter åtta veckor fick vi svar att hon blivit beviljad ett boende. (En handläggningstid som jag tycker är alltför lång). Jag fick besked att kön är lång och alla kortisplatser är fulla och även kö till.

Sedan gick det snabbt med försämringen av mammas hälsa. Hon ringde mig på natten och var orolig. Även när jag jobbar ringer hon mig och vill att jag ska hämta henne och hjälpa henne hem. Hon kände inte längre igen sin egen lägenhet. Jag ökade på besöken till varje dag. Jag tog kontakt med alla i kommunen som kunde tänkas hjälpa mig med avlastning och ge trygghet för min mamma.

Det har blivit en tung situation för mig då jag är ensam om att hjälpa henne. Nu undrar man bara, hur kunde det bli så här? Strandgården är sedan 10 månader tom men renoveringen har fortfarande inte startat. Ett äldreboende i Sköldinge står också tomt och ingen renovering är påbörjad. Nu är även Furulidens äldreboende tomt men renoveringen är inte påbörjad. 

Nu skulle man vilja ha svar av ansvariga politiker. Hur kan tre äldreboenden stå tomma när kön för plats på äldreboende är så lång?