Läste med intresse artikeln angående MTB åkandet i skogen kring Laggarhult. Då vi själva, precis som den citerade mannen i artikeln, tillbringar en hel del tid gående med hund på dessa stigar eller som det numera heter MTB-leder, har jag full förståelse för den frustration som de facto har uppstått från den inte cyklande "befolkningen".
Som jag ser det består problemet av tre delar. Det första är att ett, troligtvis litet antal cyklister, definitivt inte sköter sig. Har till exempel fått den tämligen ointelligenta kommentaren, efter ett påpekande om att det kanske inte är så lämpligt att cykla i elljusspåret, "att det inte är någon rastgård för hundar". Observera att jag gick med hunden kopplad. Om denna individ tillhörde Ceres eller inte går naturligtvis inte att uttala sig om.
Det andra problemet är att det trots förbud cyklas i elljusspåret och att det dessutom går rätt fort i vissa fall. Förbjudet eller inte tycks inte spela någon större roll. Det tredje bekymret är kommunen. Som bekant står det i den lokala ordningsstadgan att cykling i elljusspåret är förbjudet och även kan resultera i böter. Man kan fundera över hur folk skall kunna veta vad som gäller då det, åtminstone i skrivande stund, inte finns några förbudsskyltar som informerar om detta.
Avslutningsvis kan man reflektera över vilka diskussioner som föranledde beslutet att arrendera ut stugan till Eriksberg och som sedan vidarearrenderade denna till Ceres. Det borde varit rätt uppenbart att det som nu kallas leder också, troligtvis sedan lång tillbaka, brukas av en mängd andra friluftsmänniskor utan cykel. Jag undrar vilken analys och riskbeskrivning som gjordes innan beslutet fattades, det borde vara rätt uppenbart att det fanns en risk för motstridiga intressen och därmed risk för onödiga konfrontationer och i värsta fall olyckor.