Rasistiska idéer har fått en ny förpackning

Rasism manifesteras på detta sätt – men inte bara.

Rasism manifesteras på detta sätt – men inte bara.

Foto: Mats Andersson / TT

Ledare2021-06-10 20:39
Detta är en ledare. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

Biologisk rasism är ovanlig i Sverige. Dess öppna rangordning av människor utifrån fysiska egenskaper är moraliskt bankrutt och inte gångbar utanför små sekter. Och ytterst få ens i vit makt-miljön ställer upp på att bli kallade rasister.

Men rasismen finns kvar. Den tar sig bara andra uttryck. "Ras" är utbytt mot funktionella motsvarigheter som kultur och religion. Strävan efter etnisk renhet kläs i hala resonemang om ”demografi”. 

De grundläggande antagandena är dock desamma. Det handlar om en hierarkisk indelning av folkgrupper i bättre och sämre. Människor anses, på grund av sin grupptillhörighet, bära på nedärvda och oföränderliga egenskaper som bestämmer deras värderingar och handlingar. Av denna föreställning följer att olika etniska grupper inte kan och inte bör leva tillsammans.

Delegationen för migrationspolitiska studier (Delmi) är en fristående kommitté bildad av den andra Reinfeldt-regeringen. I dess uppdrag ingår att sammanställa kunskapsöversikter utifrån forskning på olika områden direkt eller indirekt kopplade till migration. I veckan presenterade Delmi en sådan rapport, skriven av docent Mattias Ekman, som del av ett projekt finansierat av Vetenskapsrådet. Det handlar om hur rasistiska och främlingsfientliga föreställningar normaliseras i offentligheten, däribland av etablerade aktörer.

Rapporten beskriver hur floran av så kallade ”alternativmedier” har växt fram och påverkat offentliga diskussioner på nätet om olika konflikter mellan människor, brott, social oro. Med hjälp av ett selektivt nyhetsurval, ompaketerat i väl valda vinklingar som uppmuntrar till engagemang och spridning, har de skapat en omfattande infrastruktur för kommunikation och främlingsfientlig mobilisering.

Mer allvarligt är dock de rasistiska tankefigurernas intåg på tidigare väl ansedda tidningar och hos etablerade skribenter. I svensk forskning lyfts Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarsidor fram särskilt. Olika sociala problem som arbetslöshet, brottslighet, däribland sexbrott, har på senare år presenterats där som invandrarproblem. Det som kallas ”misslyckad integration” kokar gärna ner till slutsatsen – ofta underförstått – att de invandrade inte vill och inte kan bli en del av det svenska samhället.

Den rasistiska tesen om ”folkutbyte” dyker upp i form av bekymrade resonemang om ”snabb demografisk förändring” där fokus är, åter igen, på ursprung, gruppegenskaper, oföränderlighet och samexistensens omöjlighet. Någon gång uttrycks detta ogenomtänkt öppet, som Per Gudmundsons (då SvD) tweet 2015 om ”nationens undergång” som ett resultat av en teoretiskt stor invandring till Sverige. Betydligt oftare kläs detta tankegods i språkligt mer verserad, gärna pseudoakademisk dräkt.

Delmi ger ett värdefullt bidrag till diskussionen. Rasistiska föreställningar av denna lätt maskerade typ behöver exponeras och kallas för vad de är. Det är först då som de kan möta det motstånd som de förtjänar.