När städerna byggdes var det en självklarhet att borgarna skulle samlas kring ett centralt torg och där göra affärer. Städer med ett centralt torg, stadshus och i vissa fall kyrkan och skolan var själva arketypen för den skandinaviska stadsbilden.
Med tiden blev torget och centrum den naturliga samlingsplatsen för många. Vi har alla sett de svartvita bilderna på gummor med stånd på torget som sålde gårdens produkter. Specialiserade affärer kom som erbjöd varor som ingen kunde ana fanns. Med bilens inträde och den ökade köpkraften under 1960-talet gav upphov till köpgator utanför stadskärnan. Det byggdes centrumanläggningar i förorterna. Det byggdes affärsområden i stadens utkanter. Därefter kom de stora köpkomplexen utanför stadskärnan.
I dag har centrum som den naturliga samlingsplatsen tappat sin dragningskraft när vi enkelt kan oss till alternativa affärsområden. Nu kan köparen ta sig till affären oavsett var den finns. Den ökade internet-handeln har också ändrat köpbeteenden.
Finns det då en framtid för stadens centrum. Jag är tveksam till att centrum kommer vara ett ställe vi går till för att köpa något. Det som talar emot det är den ökade internet-handeln. De externa köpcentrum som uppstått i stort sett alla städer av betydelse och att det är lätt att ta sig till dessa affärskomplex.
Politikerna vill ha ett centrum som är mötesplats, arbetsplatser eller affärer. Eller helst alla tre. Kan de göra något åt den här utvecklingen. Tveksamt. Det räcker inte med gratis parkering, centrumutvecklingsansvarig eller politiska visioner om levande centrum. Mycket hänger på hur marknaden agerar. Denna osynliga marknad som alla vet finns men ingen kan ta på.
Vill vi mötas så kommer det att ske oavsett politiken. Vill vi bo i centrum? Ja, om marknaden förmår sätta priser som gör det attraktivt att bo i centrum. Arbetsplatser då? Ja, om fastighetsägarna sätter priser som gör det förmånligare ha kontor i centrum än i förorterna.
Johannes Mattisson
Oberoende socialliberal