Sexhandel är en ljusskygg verksamhet, eftersom den är skamfylld och till större delen olaglig. För att skildra den journalistiskt krävs ibland okonventionella metoder.
Det är vad tidningen har gjort när dess reportrar agerat sexsäljare bakom falska nätprofiler, och i vissa fall konfronterat potentiella köpare vid arrangerade möten. På så sätt har man kunnat beskriva sexhandeln ur fler vinklar.
Tidningen har visat hur kontakter tas och hur snacket går på nätsajterna. Sexköpare och sexsäljare har berättat varför de köper respektive säljer sex, hur de tänker och känner inför detta. Det mesta av de här berättelserna hade inte kunnat tas fram utan det här journalistiska tillvägagångssättet.
Syftet är inte att kittla läsarnas nerver utan att berätta om ett samhällsproblem, visa verkligheten som den är, samtidigt som tidningen självklart har följt lagar och pressetiska regler som bland annat hindrar att människors identiteter avslöjas.
En kritisk synpunkt, framförd av sexsäljaren ”Lisa” (2/4), ger eftertanke. Hon menar att tidningen, liksom polisens verksamhet mot sexhandeln, bidrar till att mötesplatserna mellan köpare och säljare blir färre och skummare, och därmed mer otrygga för sexsäljarna.
Så kan det vara. Men till skillnad mot polisens insatser, som måste ske för att upprätthålla lagen, är den här typen av journalistisk bevakning mycket ovanlig och ger inte sexköparna mer än tillfälligt obehag att möta en journalist.
Det leder också in på den större frågan om förbud kontra legalisering av sexhandeln – ett spår som alltid finns med när ämnet uppmärksammas. Vilken väg ger minst mänskligt lidande? Debatten utgår gärna från enskilda berättelser. Men de kan vara av olika slag och ger därför dålig vägledning för politiken som måste ha ett större perspektiv.
Det saknas dock inte forskning på området. Mycket tyder på att legalisering gör att en del sexsäljare löper mindre risk att utsättas för övergrepp och annat våld. Men det finns även en annan sida. I länder som tillåter sexhandel växer den till att bli så pass stor att även de allra mörkaste delarna har en omfattning som Sverige inte är i närheten av.
En stor studie från 2012 (Cho, Dreher, Neumeyer – Does Legalized Prostitution Increase Human Trafficking?) visar detta samband och lyfter fram en jämförelse mellan Sverige, Danmark och Tyskland. De två länderna, där sexhandel i olika grad är tillåten, hade sju gånger fler offer för människohandel (trafficking) för sexuella ändamål per capita än Sverige. Det handlar alltså om kvinnor som luras eller tvingas in i prostitution, oftast i ett annat land.
Dessa hårda fakta kvarstår efter alla ”om” och ”men”. Det mesta tyder på att en återgång till en ordning där sexköp blir tillåtet skulle öka sexhandeln och göra Sverige mer attraktivt för trafficking.
Den här typen av jämförelser visar också att sexköpslagen fungerar bortom det som syns i statistiken över lagförda personer. Lagen bidrar till normer och beteenden, stänger vägen för åtskillig organiserad brottslighet och gör att färre kvinnor råkar mycket illa ut. Det är något att hålla fast vid.