Erfarenheterna som förälder i ett nytt hemland är också en bra grund att stå på i arbetet som integrationspedagog, tycker Abeer Zreik.
2015. Abeer Zreik flyr bomberna i Syrien. Korsar havet med sin familj. Hamnar i ett land där inget luktar, låter eller ser ut som hemma.
2021. Abeer Zreik promenerar genom Vingåker. Hälsar på människor hon kallar vänner, inte längre främlingar. Är bekant med alla dofterna och ljuden nu. Känner sig mer och mer hemma.
– Jag älskar Vingåker!
Det är, om något, ett uttryck för integrering. I vart fall ett tecken på hur långt fem år i Sverige har tagit henne.
Det har inte varit bekymmerslösa år. Att hon tagit sig igenom dem beror på vilja, driv och livserfarenheter. Och på ansvaret hon känner för barnen – både de egna och dem hon möter i arbetet på Kulturskolan i Vingåker.
– Har man barn, vill man försöka föra dem samman med människorna i det nya landet. Jag har mött massor av svårigheter, men har tagit ansvar för att integrera mig barnens skull. Många andra har inte kunnat – eller vågat – göra det.
Som varje social människa, växer Abeer Zreik av att möta och kommunicera med andra människor. Det har hjälpt henne med svenska språket, sporrat hennes engagemang i Vingåkers kulturliv. Den sociala förmågan är också en röd tråd genom hennes dagliga arbetsinsatser.
I Syrien arbetade hon som bild- och formlärare. Det gör hon även på Kulturskolan. Men framför allt är hon integrationspedagog – såvitt hon vet, den enda i kulturskolesverige.
– Jag skulle önska att det fanns en i varje skola. Invandrarbarnen behöver känna att det finns någon som brinner särskilt för dem.
Hennes uppgift är att med olika metoder stötta nyanlända att finna sig tillrätta i Sverige. Från Syrien har hon med sig en utbildning i att hjälpa människor med personlig utveckling.
En bild från fjolårets sommarskola, där Abeer Zreik leder en frågesport som syftar till språkinlärning. Kulturskolan ser ut att arrangera sommarskola även i år. Både Katrineholm och Flen är intresserade av att delta i projektet.
Integration kan inte tvingas fram, menar hon. Den måste komma inifrån, och förutsätter en vilja till samspel hos både infödd och utrikesfödd.
– Det handlar om att skapa relationer. Våra nyanlända barn lever i hög utsträckning två olika liv: ett hemma, ett annat i samhället. För att de ska känna att Sverige är deras hemland, måste vi som deras föräldrar engagera oss i vår egen integration.
Abeer Zreik har arbetat på Kulturskolan i tre år. Hon håller också kurser i bild och form, film och animation, har på eget bevåg startat en arabisk kör som framträdde på nationaldagsfirandet för två år sedan.
Eleverna sjöng på både arabiska och svenska. För Abeer Zreik var det lite av en sinnebild för hur integrationen måste få lov att ta sig uttryck. Anamma den nya kulturen, men behåll också den gamla.
Framför allt går arbetet ut på att skapa och driva en mängd integrationsprojekt. Några har tidningen tidigare rapporterat om, exempelvis Sommarskolan och KFV Världen.
Det har varit en tuff men givande resa att komma in i svenska samhället, tycker Abeer Zreik. "Det går inte att förstå vilka problem man möter om man inte befinner sig mitt i dem."
Hon ger även stöd till skolpersonal och nyanlända föräldrar. Till exempel har hon arrangerat samtal om hur den svenska skolan fungerar, och vilket ansvar föräldrarna förväntas ta.
Diskussion är en så mycket bättre integrationsstrategi än att bara informera, tycker hon.
– Båda sidor måste mötas. Det kan vi bara göra om vi kommunicerar med varandra.
Där kan kulturen, oavsett uttryck och ursprung, spela en viktig roll, menar Abeer Zreik.
– Kulturskolan är till för alla. Här kan svenska elever och flyktingelever kan lära känna varandra. Jag blir stolt när barn med utländsk bakgrund kommer hit i stället för att bara leka i en park. Det är så viktigt att vi ger dem modet att våga knacka på vår dörr.