I en hårt coronadrabbad ekonomi kan samhällsviktiga företag i Europa, och Sverige, bli uppköpta av utländska investerare. Det kan vara med pengar från bland annat Ryssland och Kina.
Efter finanskrisen blev många europeiska företag föremål för utländska direktinvesteringar, ofta kinesiska, och den trenden har fortsatt. Många gånger går pengarna till västerländska demokratier som Frankrike och Storbritannien. Men också Portugal och Italien. Den grekiska hamnen Piraeus tog mot stora investeringar från bland annat Kina efter finanskrisen. En hel del går till köp i östeuropeiska länder, däribland Ungern och Slovakien.
För 2019 uppgick de utländska direktinvesteringarna i svenska bolag till 195 miljarder kronor, enligt Kommerskollegium. Huvuddelen kom från andra EU-länder. Men en del är också från Kina. Enligt FOI har kinesiska bolag förvärvat minst 51 företag i Sverige, med ett hundratal dotterbolag, sedan 2002. I ytterligare 14 företag har kinesiska medborgare minoritetsposter. Det gör Sverige till ett av de länder i Europa där Kina har köpt flest bolag. Det rör sig om allt från fordonsjättar till högteknologiska forskningsföretag.
Att kapital rör sig över gränser och kontinenter är ofta bra. Det är klokt att pengar som bedöms göra större ekonomisk nytta i en annan del av världen flyttas dit. På sikt leder det till tillväxt och ökat välstånd. Investeringar av denna typ innebär också ofta ökad handel med investeringslandet. Exportberoende företag i Sverige sysselsätter cirka 1,5 miljoner svenskar. Många företag är dessutom beroende av importer från utomeuropeiska länder, däribland Kina.
Men det finns fog för oro. I Säkerhetspolisens årsbok konstateras det att ett 15-tal stater har spionageverksamhet i Sverige. I rapporten framgår att uppköp av svenska företag är en av metoderna för länderna att inhämta information om samhällsviktig infrastruktur i Sverige, att fungera som påtryckningsverktyg eller att komma åt viktig teknologi och kunskap. Senast i februari rapporterades om ryska intressen i Nynäshamns oljebolag, Nynas.
Det hör också till att kinesisk lag dikterar att kinesiskt ägda företag måste dela med sig av teknologi och kunskap till Kinas underrättelsetjänster. Högt uppsatta personer inom det kinesiska kommunistpartiet innehar ofta också höga positioner i både statsägda och privatägda företag, i landet.
I Sverige finns det för närvarande ingen lagstiftning som säger att staten får granska och stoppa utländska investeringar. Däremot finns en EU-förordning, som börjar gälla i oktober i år, som säger att medlemsländerna är skyldiga att informera varandra om vilka utländska investeringar som har gjorts i ens land. För detta måste länderna etablera en kontaktpunkt på en statlig myndighet som blir särskilt ansvarig.
Förordningen anger också att om ett medlemsland väljer att ha restriktioner när det gäller utländska investeringar måste det motiveras utifrån nationell säkerhet eller allmän ordning. Processen måste dessutom vara transparent och inte diskriminera mot enskilda länder.
Och Sverige är på gång. Just nu pågår en utredning om hur ett system för investeringsgranskning kan utformas, och ska redovisas först i november 2021. Men i mars lämnade utredningen över ett delbetänkande i frågan. Där föreslås Inspektionen för strategiska produkter som kontaktpunkt, men också ansvarig för granskning av utländska investeringar.
Moderaterna har under pandemin varit särskilt drivande i att få granskningsfunktionen på plats så fort som möjligt, det går inte vänta på utredningens slutliga förslag. I utrikesutskottet har partiet fått till ett utskottsinitiativ i frågan, om vilket det nu råder politisk enighet. Inrikesminister Mikael Damberg (S) förväntar sig att regeringen kan lägga fram förslag om införande av en granskningsfunktion, för remiss, redan nästa månad. Men lagförslag om förbud för utländska uppköp av säkerhetsklassad verksamhet kommer dröja till efter sommaren.
För att minska riskerna för att samhällsviktiga företag köps upp av utländsk makt är det viktigt att staten fortsätter dämpa coronapandemins negativa ekonomiska effekter i Sverige, och att EU ger hårt drabbade medlemsländer ekonomiskt stöd. Det kan också vara klokt om företag bättrar på sin kunskap om auktoritära regimers intressen i EU, samt avstår affärer med utländska aktörer som utgör ett hot mot landet.
Det är inget fel med att utländska finansiärer satsar pengar på svenska företag. Men Sverige måste kunna säga nej till investeringar som kan utgöra hot för den nationella säkerheten.
