Nostalgi, solidaritet och böcker med Roland

Nostalgi...

Sedan 2012 har Roland Blomkvist skrivit historia i Katrineholms-Kuriren under vinjetterna Det var då och Nostalgi. Artiklarna utgår oftast från bilder han hittat på sin arbetsplats i Katrineholms kommunarkiv. Utifrån bilderna berättar han om Katrineholms människor, hus och stans utveckling.

När Roland Blomkvist ska berätta sin egen historia börjar det på en arrendegård under Ericsberg. För bondsonen Roland Blomkvist förändrades mycket julen 1972.  

– USA använde hela helgen till att bomba Hanoi sönder och samman. Då tog jag politisk ställning.

Rättvisa, solidaritet och alla människors lika värde är lika stort i dag för Roland Blomkvist.  

– När folk ser filmer om andra världskriget förfasas de över hur judarna behandlades. Samma människor tycker att vi ska skicka tillbaka krigsflyktingar utan att vi vet vad som händer med dem när de återvänder.

Han ser hur samhällets värderingar går i cykler och hur fattiga i dag blir fattigare och rika blir rikare. Att samhällsklyftorna och främlingsfientligheten ökar.

– Rasistiska kommentarer har blivit vanliga och man förväntas att hålla med. Det finns människor som jag inte pratar så mycket med längre. Det var så det började i Tyskland också, först skitsnack och sedan lögner.  

Efter gymnasiet i Katrineholm lockade vårdyrken, men den tidens syn på manligt och kvinnligt ställde till det. Som ung var han inte beredd att bli kallad syster Roland.  

Via socialförvaltningen i Katrineholm landade Roland Blomkvist på kommunarkivet 2000. Historieintresset hade han redan, och kunskapen om Katrineholms utveckling delar han gärna med sig av. Förutom i Nostalgi-artiklar i Kuriren håller han föredrag med bildspel och gör utställningar. Lusten till bokstäverna och orden kommer från ett stort litteraturintresse som tog fart i 20-årsåldern.

All sorts skönlitteratur och historiska fackböcker konsumeras i hög takt och han har runt 5 000 band i sin samling. Svenska proletärförfattare är en röd tråd i samlingen; Vilhelm Moberg, Jan Fridegård, Ivar Lo-Johansson och Moa Martinsson håller han högt.

– Det handlar om den lilla människan mot den starka, och om hur eländigt folk hade det. Det kanske är en påminnelse om att man själv har det ganska bra?  

– Kerstin Ekman är också en stor författare för mig.

För att slippa dubbletter har han gjort ett register över samlingen. Det börjar ändå bli trångt i böckernas lägenhet, och Roland Blomkvist konstaterar att han snart måste börja gallra. Först kommer deckarna, som han läser för spänningens skull, att få ge plats för nya fynd.  

Böckerna får inte plats hemma, utan har fått en egen lägenhet. Där sitter han också och skriver.

– Tangentbordet fungerar som min terapeut. Jag skriver mest för byrålådan.  

För sina artiklar i Katrineholms-Kuriren har Roland Blomkvist blivit dubbelt prisad i år. Först tilldelades han Arkiv Sörmlands arkivpris, för att sedan få Katrineholms-Stora Malms kulturpris.  

Roland Blomkvist beskriver sig själv som en grubblare. Han försöker tänka igenom saker, och har tagit beslut som att undvika att flyga för miljöns skull.

Trots att grubblaren Roland Blomkvist ser ett samhälle i en förändring, som han har många åsikter om, är han positiv.

– Allt löser sig på ett eller annat sätt. Det har det alltid gjort, och kommer alltid att göra.