Årets prestation närmar sig
Det börjar dra ihop sig. Tidpunkten för årets prestation kryper allt närmare och jag känner hur nervositeten bubblar så smått i magen när jag tänker på det. Eller prestationer, rättare sagt. För de är flera. Fyra närmare bestämt. Jag pratar om löpning och de fyra lopp jag planerar att springa innan året är slut.
Trots att året har tolv månader har jag dock lyckats klämma in alla fyra lopp på drygt två månader. KK-joggen, Tjejmilen, Stockholm halvmarathon och Hässelbyloppet är tanken att jag ska klara av och nu har hälften av sommaren gått och jag inser att det är dags att lägga in en högre växel på träningen.
Jag erkänner, jag springer inte lika ofta som jag borde. Den träningsplan jag så ambitiöst lade upp i januari sprack någonstans för ganska länge sedan. Men nu finns det inga ursäkter längre. Vill jag ta mig runt på en bra tid och inte hanka mig fram sist i mål med håll i sidan, blåsor under fötterna och blodsmak i munnen är det bara att ge sig ut i spåren och slita.
Att anmäla sig till lopp är vanligtvis ett bra sätt att verkligen komma i löparskorna. Då finns det ett mål att sträva mot. Mitt största problem just nu är att det är sommar - min absoluta favoritårstid. I juli är det mer lockande att sitta i en solstol med ansiktet vänt mot himlen, och en skål jordgubbar i knäet eller ett glas vitt i handen än att springa i värmen.
Jag har aldrig varit någon riktig löpare. Är lite kobent, vill gärna ta genvägar och har alltid föredragit andra träningsformer. Men jag vet ju att det är skönt när jag väl kommer iväg. En träningsinstruktör sa till mig för en tid sedan: det sitter inte i benen, det sitter i huvudet! Jag kan dock inte utgå ifrån att det enbart sitter i huvudet att ta sig runt Stockholm halvmarathon, men det är det mantrat som numera maler i huvudet på mig när orken börjar tryta.
Men jag vet ändå att jag kommer att klara det. Enmilsloppen i alla fall. Du som brukar stå på Åsgatan under KK-joggen och erbjuda trötta löpare en dusch under vattenslangen: hoppas du är där i år igen!
Den stora utmaningen är tvåmilaren i september. Jag har aldrig sprungit så långt. En mil är ok, då kan jag fortfarande tycka att det är roligt (nästan) hela vägen. Men längre än ett halvmarathon tänker jag inte ge mig på. Jag beundrar er som springer hela marathons, och som gör det år efter år.
Det är faktiskt aldrig för sent heller. Min blivande svärfar började springa strax innan 60. Om drygt två månader ger han sig på Berlin Marathon - för andra året i rad.
Sådant imponerar.
LINN ERIKSSON
