En musikalisk resa i framsätet
”Det här är Ulf Lundell. Har du hört talas om honom?”
Han skakar på huvudet i passagerarsätet och vrider säkert i smyg upp volymen i sina lurar där någon rappar.
Själv sitter jag och känner ögonen tåras till ”Jag trivs bäst när dagen bräcker, där fälten fylls av ljus, när tuppar gal på avstånd, när det är långt till närmsta hus”.
Det knakar oroväckande i generationsklyftan, märker jag efter att ha köpt en cd med svenska klassiker från 70-talet och framåt. Freestyle. Gyllene Tider. Ted Gärdestad. Mauro som ylar Saaarah så att biltaket nästan lyfter. Så mycket bra musik, och han missar allt.
Eller, bra och bra. ”All min rädsla försvann när du sakta tog min hand någonstans emellan Dover-Calais” var väl inga textrader som gick till historien, direkt. Å andra sidan vet vi inte om Lundell ser Öppna landskap som sitt finaste ögonblick av skapande.
Det känns underligt att inse att det finns en generation efter mig som har helt andra referensramar. Som inte har en susning om vilka Drutten och Krokodilen var, varför Stig-Helmer trodde att det kom juice från taket ovanför flygplanssätet när man tryckte på knappen, eller varför vi dinosaurier fortfarande går omkring och säger ”Det går lika bra med selleri”.
Mina barn skulle bli mörkrädda om jag berättade för dem att jag stod upp strax bakom framsätena i vår gamla V4:a medan pappa bolmade på sin pipa och körde i 90. Jag lärde mig cykla utan hjälm, badvattnet var inte grönt på sommaren och ingen pratade om fästingburen smitta.
Det har blivit en farlig värld. Eller också har vi bara blivit mesiga, hela bunten. Eller känns kanske världen bara farligare för att vi hela tiden får in den i våra liv, genom allt fler kanaler, i hur många versioner som helst?
Hur som helst: vi lever i en annan tid. Jag önskar att mina barn ska få sin Hulken, sina Magnus & Brasse och sin Danny i Grease. Att de ska få skratta högt åt sitt Helt apropå-gäng, beundra sin variant av pappa Ingalls rättfärdighet och förundras över sin egen Hedvigs näsa som hon vill att vi ska skriva på.
Generationsklyftan är inte avgrundsdjup. Det går att lägga en bro över den ibland. Jag byter låt på cd-skivan, till ”Oh boy” med Peps Persson. Sonen flinar när jag försöker härma skånskan. Jag skruvar upp volymen. Han gungar lite i takt. Vi diggar tillsammans och jag glömmer generationsgap, gröna hav och fästingar.
”För solen skiner och du är här, å jorden spinner i sin himlasfär, å faktiskt när man mår på detta vis, är världen nära på ett paradis”.
CARINA WISING
