Sommartid. Tid för studenten.

Tid att fundera, filosofera och hoppas på livet och framtiden.

Själv försökte jag att inte låtsas om tiden när jag tog studenten sommaren 2003. Jag ignorerade den så mycket jag bara kunde. Helst av allt ville jag stoppa den. Ta ur batterierna och bryta av visarna.

Som alla andra studenter stod jag på traktorflaket och skrek och dansade i mina nyinköpta vita kläder och med tok för höga pumps på fötterna. Jag var glad för att stå där tillsammans med min klass. Men jag var också ledsen. Ledsen för att jag var tillsammans med min klass för sista gången.

Jag hatade att ta studenten för att jag älskade min gymnasieklass. Jag önskade att allihop fick IG i samtliga ämnen så att vi skulle bli tvungna att gå om ett år. Men så blev det ju inte.

En av de värsta stunder jag kan komma ihåg är minuterna efter att jag öppnat ögonen och med ett dunkande huvud vaknat till liv morgonen efter studenten och insåg att allt plötsligt var över. Jag satte mig upp i sängen och tänkte "och nu då?"

Vad skulle jag göra med livet? Grattis Martina, grattis till studenten och din ljusnande framtid.

Jag tyckte inte att framtiden såg ljus ut. Bara en lång hård kamp för överlevnad. Det var för mig helt omöjligt att förstå hur jag skulle kunna få ett jobb, eget boende. Bil? Självständighet? Lycka?

Jo, sommarjobb hade jag ju, på ett gruppboende. Och jag väntade på besked om jag kommit in på en utbildning. Men det var de få halmstrån jag hade att hålla fast i. Och någon pojkvän hade jag inte längre, honom hade jag ju dumpat. Jag kände mig väldigt ensam. Ensam och vilsen.

När jag för några veckor sedan var med och firade min yngsta kusin som tog studenten kom dessa undangömda känslor tillbaka. Jag såg mig själv stå där på ett av flaken. Jag såg hur jag stod längst bak och skrek, men hur jag mellan skratten och ramsorna var tvungen att hålla andan för att inte börja gråta rakt ut.

Men mest av allt hörde jag en liten röst som sa "du fixade det!"

Jag tog mig igenom stålbadet av val och beslutsångest och fick komma ut på andra sidan som en rätt hyfsad vuxen. Jag kunde visst få ett jobb (till och med ett riktigt drömjobb som redigerare här på tidningen), egen bostad, bil och en riktig guldklimp till pojkvän. Dessutom har jag fått flytta in i mitt drömhus tillsammans med den här guldklimpen. Livet har visat mig att drömmar inte behöver stanna vid en vacker fantasi.

I dag skulle jag aldrig vilja vrida tiden tillbaka till gymnasietiden. Jag behöver inte längre en hel hop av klasskamrater runt mig som gör mig lycklig. Men tack för alla fina minnen.

MARTINA JOSEFSSON