Den som söker finner något annat
Jag har stått så här förut. Med armarna utsträckta och händerna runt redskapet som ska leda mig till skatten.
Det var utanför en av Stockholms alla tegelröda skolor. Min kompis hade berättat att man kan upptäcka var vattenkällor finns gömda under jorden med hjälp av två stålpinnar. Det är bara att hålla ut dem i luften så dras de mot marken när man passerar över vattnet.
Vi knipsade sönder en galge och smet över den osynliga gräns på skolgården vi lågstadiebarn inte fick korsa. Med de tjuvrökande elevernas ögon på oss gick vi runt på gatan med pinnarna i händerna.
Jag följde mina pinnars minsta antydan till rörelse. Men ingenting hände. Efter ett par otåliga suckar från min vän sjönk plötsligt hennes pinnar mot marken. Mina var inte sena att följa efter och vi brast ut i glädjerop över att ha funnit livets källa någonstans under asfalten.
20 år senare står jag så här igen. Fast på ängen utanför min stuga och med en Iphone i händerna. Nu är det inte vatten utan täckning jag söker.
Jag går några steg fram. En plupp. Några steg till. Två pluppar. Glädjen ekar inom mig och jag skyndar att skriva ett meddelande till yttervärlden jag kommit hit för att slippa. "Hälsa på om du har vägarna förbi!"
Men täckningen försvinner lika oförklarligt som den kom och jag är åter ur kontakt med omvärlden.
Träden som omger ängen stirrar på mig. Fåglarna retas på ett språk jag inte förstår.
Jag byter taktik och sätter mitt hopp till uppkopplingen mot internet där jag går omkring i gräset med mobilen stadigt mellan mina händer. Den söker, och söker förgäves.
Ensam och isolerad, det är vad jag är. Lite som Nordkorea. Bortkopplad. Utan vittnen i en miljö med många spöken.
Eller frikopplad. Skyddad från mobilmasternas ögon och internets blodomlopp. Skyddad från de kommande cyberkrigen min vän radion talar om.
Jag tittar ner på min mobil igen. Ingen som helst kontakt.
Plötsligt är mobilen inte längre ett värdelöst verktyg som bara vittnar om min ensamhet. Det är min egen digitala minröjare.
När jag traskar tillbaka mot stugan blir jag allt mer säker på min sak. Det bästa skyddsrummet är inte längre en atombombssäker bunker utan en lantidyll i Vingåker.
När världen rustar för cyberkrig är det jag – och Nordkorea – som sover tryggt.
KAJSA SKARSGÅRD
