Välkommen till Murvelsläppet 2011! Vad är väl Arlas kosläpp mot denna höjdpunkt, när redaktionen rusar ut på journalistiskt grönbete? Äntligen får vi slå språkliga enhandsvolter i kåseriets tillåtande form! Det är nu som vårt riktiga jag kommer fram, bakom den buttra skjutjärnsmasken av strikt pressetik och stjärnögda guldspadedrömmar. Det är nu som vi flyger fritt. Det är nu som vi... tar slut.

Luften är lätt att andas, nu när hela Sverige står stilla ett tag. Men total frihet i kombination med traditionell nyhetstorka ger ett visst mått av skrivkramp. Det är ungefär som att försöka ställa ifrån sig bilen på en nästan tom parkering; man kör och kör och kan inte bestämma sig för vilken ruta man ska välja.

Men nu väljer jag rutan i skuggan, kliver ur och går i bräschen för sommarkåsörerna. Du kommer att få möta några gammelmurvlar, som undertecknad, och några nya ansikten som är på tillfälligt besök i Arla...förlåt, Nyhetsfabriken. Förhoppningsvis har de inte skrivkramp som jag.

Kanske är det semester som behövs. Den finns där någonstans i fjärran, men eftersom jag har världens roligaste jobb känns den inte som en livboj i en storm utan snarare som en guldkant på tillvaron när jag får flyta omkring utan tider att passa och lunchlådor att packa.

Just att flyta omkring är semester för mig. Inte att stuva in hela gänget i bilen och puttra iväg till närmaste lekland. Familjen är inte överens i denna fråga. Ett gäng vill aktiveras, ett annat vill ta dagen som den kommer. Gissa vilka som vill vad.

Min drömsommar innehåller: tystnad. Stillsamt brygghäng vid Gerssjön i djupaste Småland. Små nöjda barn som har gräsfläckar på kläderna och glass runt munnen, och som är sams precis hela tiden.

Min sommar kommer att innehålla: ett herrans liv. Brygghäng med onda myggor och blöta hundar. Små missnöjda barn som tjatar om kompisar, mera datortid, att maten är äcklig och att det är för varmt/för kallt/för tråkigt, och som tjafsar om allt på syskons vis.

Det kommer att bli jobbigt och grinigt och surt, med små ögonblick av ljuvlighet och fröjd, och jag kommer att älska varje minut av alltihopa. I alla fall efteråt.

Men i ytterligare några veckor är det inte på bryggan jag hänger, utan med de ystra kollegerna i murvlarnas hage. Här får jag dricka en kopp te ifred. Jag slipper försöka hitta ett vettigt svar på frågor som hur många grässtrån det finns i världen. Jag får möjlighet att längta efter mina älskade ungar innan vi drabbar samman i den mardröm och dröm som kallas semester.

CARINA WISING