Gamla soldattorpet Hinnäs i Strångsjö är hemma för Nils-Erik, eller Nisse som han ofta kallas, sedan 80-talet. Sambon Mona avled för tre år sedan, det gör fortfarande ont i Nils-Erik när han talar om det, de var förlovade i femton år. Sällskapet av hunden Mellibelle har blivit ännu viktigare.

- På högstadiet hamnade alla vi problembarn på Tallås. Jag hade det som i dag kallas för dyslexi, läs- och skrivsvårigheter.

- Jag kunde skriva mitt namn när jag gick ut nian, men det var inte så mycket mer. På den tiden var det ingen som brydde sig. Det blev Öknaskolan för mig, och utbildning inom skog och lantbruk.

Det var där som Nils-Erik till slut kunde ta till sig det skrivna språket. En engagerad lärare, som också utnyttjade Nils-Eriks förmåga att lyssna och lagra information, löste knutarna och gav honom verktyg.

Efter Öknaskolan blev det 15 år i skogen för Nils-Erik som var anställd av Forssjö bruk.

- Jag blev arbetslös 1989, det var kris då också. Det var när jag gick en kurs under den tiden som jag träffade en fransman. Han lärde mig att om inte orden räcker till så har man ögon, händer, fötter, ja, hela kroppen att kommunicera med. Det har jag tagit fasta på.

Efter fyra år fick Nils-Erik jobb på SKF. Efter att ha provat flera avdelningar är han nu godssorterare med rätt att syna gjuteriprodukter.