Blogg - publik

Blogginlägg

1. Min tid är strax förbi
   
   
   Flera gånger om dagen under den senaste tiden har fått frågan hur det känns att sluta jobba. Svaret är: jag vet inte. Jag har ju några arbetsdagar kvar. Vad jag däremot vet är, att min kalender är mer än fulltecknad till sista arbetstimmen och ytterligare någon dag. Att avsluta ett arbetsliv kräver arbetsinsatser. Om än av mest angenäm karaktär.
   
   Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in i när jag började blogga. Nu har jag en aning. En aning om bland annat, att en blogg kräver tid. Och om en blogg sköts som den bör skötas kräver den ofta ganska mycket tid. Ibland stjäl den tid. Jag beundrar dem som sköter sina bloggar väl, som uppdaterar dem dagligen och kontinuerligt upprätthåller samtalen med sina läsare. Men jag är samtidigt lite misstänksam mot de flitigaste bloggarna.
   
   Med risk för att någon känner sig trampad på tårna – en risk som jag har lärt mig är påtaglig i bloggosfören om än mest i en riktning – kan jag inte låta bli att fundera över huruvia den sammantagna tiden för bloggandet står i proportion till nyttan. 
   
   Jag skulle antagligen kunna ägna timmar åt att diskutera enbart den här saken om någon av de mer namnkunniga trendkonsulterna inom området sociala medier känner sig orättvist angripen. Som när jag en gång försökte förklara, att jag inte hade några onda avsikter med att slängde ur mig ordet bloggvalp med påpekandet att valpar med tiden oftast blir rumsrena.
   
   En del äldre människor sägs bli barn på nytt. Jag ska därför inte utesluta att jag själv som pensionär blir en bloggvalp. Det visar sig i så fall – med tiden.
   
   Hur som helst – min tid som yrkesmässigt aktiv publicist är strax förbi. Kvarvarande utmätta dagar och timmar räcker inte till någon ledarblogg i kkuriren.se utöver den här. Jag får nöja mig med att försöka hitta en stund att – om så skulle behövas – bemöta någon eventuellt inkommen kommentar till denna lilla fundering i tiden.
   
   Låt mig till sist, för er som är intresserade av välformulerade, lättlästa men tankeväckande funderingar rekomendera er att följa min favoritbloggare Peroni på http://peronis. worldpress.com/ Jag har slutat fundera över vem han kan vara. Ibland kan det ligga en poäng i att inte veta mer än att det är en insiktsfull, klok person med lokal anknytning. Och att det är väl använd tid att läsa hans blogg – vem han än är.
   
   Tack för mig!
   
   
   
   • • Krister Wistbacka
     • 9 maj 2011 18:01
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

2. Källskyddet är viktigt!
   
   Rätten för vem som helst att fritt meddela uppgifter till journalister är starkt skyddad i svenska grundlagar. Bland annat finns ett strängt förbud för den som företräder en offentlig förvaltning eller motsvarande – oavsett om det är en tjänsteman eller politiker – att forska efter källor till publicerade uppgifter. Den som anses företräda en myndighet får – för att ta ett tydligt exempel – inte ens ställa frågan om vem som kan ha författat en anonym insändare i en tidning.
   
   Motsvarande gäller också sajter på nätert som har ansvariga utgivare enligt Yttrandefrihetsgrundlagen. JO har i ett antal fall haft en mycket sträng tillämpning av detta. Skyddet är ”dubbelsidigt” – så länge det handlar om den offentliga sektorn. Att röja en källa är givetvis etiskt klandervärt men dessutom strängt förbjudet och kan medföra frihetsstraff.
   
   För oss på traditionella redaktioner är det här, och mycket mer i de gryndlagssjyddade yttrandefriheterna, självklarheter. Men de nya medierna, sådana som ibland kallas sociala, komplicerar tillvaron.
   
   Anta – observera att detta är rent hypotetiskt – att en myndighetsföreträdare, som ren privatperson, funderar och råkar lite försiktigt lägga ut en fundering på nätet om vem insändarsignaturen XY kan vara. Ett antal intresserade personer i digitalgenerationen (ett finare och mer heltäckande ord för bloggvalpar) funderar också över saken. Och vips – plötsligt visar det sig att nätsamtalet, tråden, som helhet i realiteten röjt XY:s identitet.
   
   Det här ger ger upphov till många frågor. Jag ställer en enda.
   Har myndighetsföreträdaren med sin spekulation inlett en forskning efter källa? Även om det inte var avsiktligt kan konsekvensen bli att källan är röjd. Vem är då ansvarig?
   
   Jag har inte svaret. Min slutsats blir bara, att det inte går att skilja mellan en person som myndighetsföreträdare och samma person som privatperson. Och att myndighetspersoner inte alltid kan tillåta sig att tänka högt på nätet. Det kan inte jag heller – alltid.
   
   Eller tänker jag fel nu?
   
   • • Krister Wistbacka
     • 12 apr 2011 16:14
     • Permalänk
   • • Kommentarer (9)

3. Tillåter vi för många kommentarer?
   
   En av de svåraste och mest grannlaga uppgifterna vi har är att besluta om att publicera eller inte publicera insändare i Katrineholms-Kuriren – för att inte tala om artikelkommentarer till kkuriren.se. Vår ambition är att vara så generösa som möjligt. Men det finns rättsliga och framförallt etiska gränser.
   
   Ett antal landstingspolitiker har tagit strid med framför allt SN i Nyköping om huruvida ett par av de insändare tidningen valt att publicera borde ha refuserats. Den diskussionen må föras, men det det blir principiellt konstigt om politikerna oombedda gör anspråk på att lägga sig i vilka kritiska insändare som får publiceras i tidningarna och på våra sajter.
   
   För egen del kan jag, som ansvarig utgivare, konstatera att det har hänt att insändare och kommentarer som inte borde ha publicerats har slunkit igenom. Dessvärre törs jag inte garantera att det aldrig kommer att hända igen. Balansgången är inte alltid lätt. Ibland kan en kommentar innehålla en förtäckt kränkning, som är svår att upptäcka, en annan gång kan vi helt enkelt ha slarvat vid genomläsningen trots att slarv inte får förekomma.
   
   Vid ett par tillfällen har det hänt att jag, om än tillfälligt, stoppat fortsatt diskussion om en viss fråga. Det har då handlat om att jag bedömt att debatten fått alltför stark stark slagsida mot personförföljelse. 
   
   Min kollega på Hälsingetidningar, Mats Åmvall, beslutade härom dagen att höja kraven på publiceringsbara nätkommentarer. Han motiverar det med att det då kommer in fler kommentarer sammantaget eftersom ingen behöver vara rädd för alltför elaka påhopp. Dessutom ökar benägenheten att framträda öppet och signera kommentarerna med eget namn.
   
   Å andra sidan blir jag/vi ganska ofta anklagade för att försöka strypa debatten genom att refusera för många inlägg.Vad tycker du? Kommentera gärna!
   OBS Gäller även politiker och andra makthavare!
    
   
   • • Krister Wistbacka
     • 15 mar 2011 16:30
     • Permalänk
   • • Kommentarer (11)

4. Juholt – en sympatisk nostalgiker?
   
   Trots att jag av erfarenhet vet hur känsligt det är att yttra något som inte faller bloggv... förlåt, jag menar ungdomarna i blogg- och twittergenerationen i smaken så dristar jag mig till att uttrycka min sympati för den blivande s-ordföranden Håkan Juholts svar på en fråga om han tänkte  börja twittra.
   
   Svaret var nej. Motivet var att det redan finns alldeles för många twittrare som inte borde vara det. 
   
   Eftersom jag inte vill drabbas av en ny bloggmobb vill jag tydliggöra, att det faktum att jag känner viss sympati för yttrandet inte nödvändigtvis måste betyda att jag delar uppfattningen.
   
   Jag känner också sympati för hans uttalade vilja att han när som helst gärna skulle gå tillbaka till sitt jobb som lokalredaktör. Om det stod en skrivmaskin och en fax till hans förfogande på redaktionen.
   
   Sympatin är dock, i just det fallet, enbart nostalgisk. Datorerna blev en välsignelse för redaktionerna och för journalistiken. Det gäller för övrigt all teknisk förnyelse – förutsatt en klok och omdömesgill användning.
   
   Vore jag en spelare skulle jag nog sätta en tia på att Socialdemokraternas opinionssiffror snart stiger som en raket. En våghalsighet som, vilket framgår, bygger på en i hast ihopbloggad ingivelse. Det vill säga med otillräcklig tid för ordentlig eftertanke.
   
   En sympatisk nostalgiker? Det kanske är vad S behöver?
   
   
   • • Krister Wistbacka
     • 10 mar 2011 15:36
     • Permalänk
   • • Kommentarer (3)

5. En gruvlig revansch
   
   När det verkade stå mellan Östros och Damberg såg Juholt sin möjlighet till en gruvlig revansch. 
   
   Håkan Juholt anses av somliga som bufflig och ganska obekväm. Han  var biträdande partiskereterare och sågs som som given partisekreterare innan Sahlin utnämnde Ibrahim Baylan.
   
   Juholt förekom knappt ens i diskussionen för bara någon vecka sedan. Men han har uppenbarligen lärt sig hur Stora Maktspelet fungerar.
   
   Håkan Juholts namn har främst förts fram av partiets vänsterflygel, Han är antagligen varken särskilt mycket vänster eller höger (mätt med s-mått), men har troligen ändå  förmåga att sätta sin personliga prägel på partiet. Hur den partiprofilen kommer att se ut kan vi ana oss till när vi får veta vem som blir partiets ekonomisk/politiska företrädare. Östros lär i alla fall inte sitta kvar.
   
   
   • • Krister Wistbacka
     • 10 mar 2011 12:55
     • Permalänk
   • • Kommentarer (1)