Jag vet att man ska passa sig för att kommentera ålder och utseende. Allra helst om man skriver om kvinnor, för risken (med all rätt) är att man kritiseras för att man behandlar kvinnor och män olika. Att kvinnor måste finna sig att värderas som ”kuttersmycke”, få kommentarer om att vi har klippt oss, gått upp eller ned i vikt, att man inte passar in och fattar hur det är egentligen, att man är arg och besvärlig, det vill säga det som anses vara typiskt kvinnligt enligt en del bedömare.

Fråga mig, jag vet. Som kvinna och chefredaktör har jag oftast befunnit mig i mansdominerade sammanhang (det finns färre än tio kvinnor som är chefredaktörer på cirka 140 svenska dagstidningar), och fått känna på hur det är att vara annorlunda, inte tillhöra normen, inte vara som de andra, männen alltså.

Ibland hanterades jag med silkesvantar och ibland fick jag höra att ”nu kommer vi inte att kunna sitta i bastun längre när du kommit”.

Men när det gäller favoriten till uppdraget som Centerpartiets nya ledare så är det svårt att bortse från ålder och utseende. Annie Lööf är bara 28 år och det är ungt för att komma ifråga som partiledare. Och hon har ett utseende och en personlighet som ”går genom rutan” som Centerns gruppledare i Katrineholm, Inger Fredriksson, uttryckte det när jag i onsdags bad henne förklara varför Centerns lokala företrädare i vår stad vill se Annie Lööf som Maud Olofssons efterträdare.

För övrigt är centerorganisationerna i åtta av nio kommuner i Sörmland för Annie Lööf som ny partiordförande. Det är bara i Nyköping som man förordar Anna-Karin Hatt i stället. Den tredje kandidaten Anders W Jonsson hör vi inte så mycket om.

Nog om de yttre attributen. Annie Lööf ger ett kraftfullt och målmedvetet intryck när vi möter henne på en pressträff på Sultans. Hon tittar med fast blick in i våra ögon, hon besväras varken av reporter Johannes Tångebergs mer politiska undringar, eller av mina personliga frågor.

Hon svarar klart och tydligt på allt. Eller i alla fall nästan allt. Lite otydligt blir det när vi frågar vilken ministerpost hon helst vill ha själv, eller vilka ministrar som sitter löst.

Jag dristar mig till att gissa att både näringslivsminister Maud Olofsson och miljöminister Andreas Carlgren kommer att få hitta på annat att göra. Visst, det yttersta ansvaret för att forma regeringen har statsminister Reinfeldt, som Lööf ger intrycket av att det nog ska kunna gå att prata med.

- Om, säger Lööf med klädsam ödmjukhet, om jag blir partiledare, då ska det bli intressant att lära känna Fredrik mer.

Lite konfunderad blir jag över Annie Lööf. Är hon verkligen så där klartänkt i allt? Så strukturerad, trygg i sig själv och lugn inför det tuffa jobbet som väntar henne?

Utan omsvep erkänner hon Centerpartiets ytterst besvärliga situation. Den är alarmerande, säger hon och det finns väl ingen som säger emot.

Utan att upplevas som kaxig klargör hon också att hon tror sig klara uppgiften att ta partiet ur krisen.

- Var har du fått din trygghet och säkerhet ifrån, frågar jag aningen förvånad.

Det lyser till i de klarblå ögonen när Annie Lööf talar om den småländska hembygden i lilla Maramö en bit utanför Värnamo. Hon lyfter stolt fram pappa polis och mamma banktjänsteman, ”farmordagis”, juristexamen i straffrätt och glädjen över att vara nygift med en civilingenjör på Scania.

Hela livet har Annie Lööf axlat frihet under ansvar, hon har klarat sig själv och hon är storasyster (naturligtvis) till två mindre syskon. Några problem med det offentliga livet som väntar en partiledare ser hon inte heller.

- Jag har haft Säpovakter tidigare, konstaterar hon lätt och jag ser framför mig hur det redan hänger rader av vackra kreationer i garderoben och väntar på bal på slottet, Nobelfester eller statsbesök ute i världen.

Men, envisas jag, nog finns det väl något som du inte är lika säker på, något som du behöver jobba med, kanske i ditt ledarskap?

Hon måste tänka efter, sedan kommer det ett svar:

- Jag är ju van att klara allt själv, men nu måste jag börja delegera och arbeta mer i team.

När jag funderat några dagar kommer jag på vad det är för tankar jag fått efter mötet med Annie Lööf. Jag är nog helt enkelt lite avundsjuk på dessa duktiga, klarsynta och självsäkra unga kvinnor. Kan det vara så enkelt att de som är födda på 1980-talet har fått en självklar auktoritet och en förmåga att oblygt kliva fram som vi kvinnor födda på 1950-talet saknat? Vi som aldrig riktigt vågat tro på oss själva?

I så fall är det underbart och inte en dag för tidigt. Det ska bli så roligt att följa Annie Lööf och varför inte också Rossana Dinamarca, som det skulle vara trevligt att se som ny ordförande i Vänsterpartiet. Det är ett generationsskifte inom svensk politik på många håll och det är mycket efterlängtat och kul!

Trevlig helg!

PS. Du har väl anmält dig till vår stora Läsarpanel?

Om inte gå in och gör det på www.kkuriren.se