Orsaken till de växande misstankarna är att en professor i bland annat Östersjö- och Östeuropaforskning, Birgitta Almgren vid Södertörns högskola, vägrats ta del av Sveriges del av det så kallade Rosenholtzarkivet med noggranna register över vilka som kontrakterats för att spionera för den på sin tid så fruktade östtyska kommunistregimens underrättelseorganisation.

Andra länder, däribland Tyskland, försöker göra upp med sitt förflutna och har öppnat Stasiarkiven för forskare. Med undantag för materialet om de svenska Stasispionerna, som Säpo förfogar över.

I Berlin har Birgitta Almgren fått ta del av namnen på tyska Stasispioner som opererade i Sverige under det kalla kriget. I det materialet fanns även några svenskar med – troligen för att de antogs vara tyskar.

Kammarrätten har avslagit professor Almgrens begäran om att Säpos sekretess ska hävas. Domstolen har, som det verkar, förbehållslöst tagit Säpos argument till sina och motiverar sekretessen med att det är av hänsyn till ”rikets säkerhet” att det skulle kunna ”skada Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet” och även ”skada den enskilde individen”.

Det är mer än 20 år sedan Stasi upphörde. DDR, alltså Östtyskland, existerar inte längre. Sveriges säkerhet kan rimligen inte hotas genom att forskningen får tillgång till materialet. I alla fall inte i större utsträckning än i Tyskland och övriga länder som öppnat sina arkiv för forskare.

Sverige är närmast att betrakta som ett u-land när det handlar om att göra upp med sitt förflutna. I ett antal europeiska länder pågår en intensiv och viktig forskning om hur totala regimer, nationalsocialistiska, fascistiska och kommunistiska rörelser infiltrerat sig i andra länder. Det borde – även i Sverige och i likhet med vad som numera är fallet i andra europeiska länder, vara lika naturligt att forska om kommunismens illgärningar som det är att forska om de nazistiska och fascistiska illdåden.

För snart ett år sedan antog EU-parlamentet en resolution i vilken medlemsländerna uppmanades att göra kraftansträngningar för att öppna till exempel de gamla underrättelsetjänsternas arkiv. Samtidigt uppmanades länderna att på olika sätt främja forskning av just det slag som Birgitta Almgren ägnar sig åt och som finansieras av Östersjöstiftelsen.

I augusti 2007 besvarade justitieminister Beatrice Ask en fråga av riksdagsledamoten Hans Wallmark (M) med att det fanns ett antal spridda uppgifter om svenskar, varav några kunde identifieras. Inget ledde emellertid till något åtal.

Det råder delade meningar om hur tillförlitliga uppgifterna om de cirka 50 namngivna personerna i det hemligstämplade materialet är. Desto större anledning finns i så fall att låta de berörda få veta, att de är registrerade. Endast då kan se rentvå sig från eventuella ogrundade misstankar för efterkommande som får del av uppgifterna när sekretessen hävs.

Det handlar inte i första hand om att leta syndabockar. Det handlar om forskningsprojekt för att ta reda på hur diktaturer arbetar när de infiltrerar sig i öppna demokratier, hur de värvar informatörer, vilka påtrycknings- eller utpressningsmetoder de använder och hur de strukturerar sin verksamhet.

Birgitta Almgren för nu ärendet vidare till Regeringsrätten. Men det här borde inte behöva vara ett domstolsärende. Regeringen har anledning att agera så att arkiven kan öppnas.