Idrottsanläggningen Backavallen i Katrineholms sportcentrum har under den gånga helgen utsatts för en omfattande skadegörelse. Flera byggnader och läktare på området har "bombats" med så kallade "tags". Inte ens den mest välvilliga anhängaren av gatukonst kan påstå att det är fråga om någonting annat än klotter.

Det som hänt är mycket tråkigt. På många olika plan.

Det man omedelbart tänker på är kanske det rent ekonomiska. Det kommer att kosta mycket att sanera Backavallen. Plånboken som pengarna ska tas ut är vår gemensamma, vars innehåll vi skramlat i hop till i form av skatter och som vi vill använda till så mycket annat som vi tycker är viktigt. Skola, barnomsorg, äldreomsorg, underhåll av vägar, gatubelysning, snöröjning och utveckling och underhåll av Katrineholms idrottsanläggningar.

Vad händer nu med de sunkiga omklädningsrummen på Backavallen som det larmades om i juli i år? Finns det pengar till renoveringen när notan för att tvätta bort klottret är betald? Det är en fråga som många säkert ställer sig idag.

En annan aspekt av skadegörelsen är den otrygghet som klotter bidrar till. Få saker inger människor sådan olustkänsla som just klotter, som i ett slag kan förvandla en miljö som upplevs som inbjudande och mysig till en plats som helst bör undvikas.

Därför måste klottret bort så fort som möjligt. Blir det kvar är risken dessutom stor att Backavallen utsätts för mer vandalisering och skadegörelse.

Det värsta med klotterattacken mot Backavallen är kanske ändå att den inte är en isolerad händelse som uppstått ur ett vakuum.

På senare tid har rapporterna om klotter och skadegörelse duggat tätt. Bland annat har flera idrottsanläggningar och klubbstugor runt om i kommunen vandaliserats och utsatts för inbrott. Flera platser längs den nybyggda östra förbifarten hade klottrats ner långt innan leden öppnades för trafik. Detta är ett uttryck för något. Kalla det frustration, vrede, hopplöshet, en önskan om att göra avtryck eller resultatet av grupptryck.

Även om det inte finns någon ursäkt för att klottra måste vi ställa oss frågan varför det skett och varför det sker just nu.

Man inte kan vara säker. Men det är troligt att det är unga människor som gjort detta. Enligt Brottsförebyggande rådets statistik från 2010 är 40 procent av dem som misstänks för klotter mellan 15 och 17 år.

Kan det ha koppling till de sjunkande resultaten i skolan? Till den höga ungdomsarbetslösheten i Katrineholm? Är det fråga om en grupp unga som inte nås av idrottsrörelsen, kulturen och andra organiserade fritidsaktiviteter?

Skaffar sig samhället inte svaret på dessa frågor blir det svårt att komma till rätta med problemet, såvida man inte ska sätter upp övervakningskameror överallt.

Och det vore som att ersätta pest med kolera.