Riksmötets högtidliga öppnande markerar starten på det svenska politikåret.Tisdagens ceremoni bjöd på sedvanlig pompa och ståt. Livgardets Dragonmusikkår spelade på Mynttorget, grenadjärer paraderade på Riksplan och Arméns musikkår höll konsert.På torsdag presenterar finansminister Anders Borg (M) regeringens budgetproposition i riksdagen. Därefter kommer oppositionspartierna att presentera sina skuggbudgetar, vilket i sin tur kommer resultera i ett otal texter på landets debatt- och insändarsidor de kommande veckorna.

Riksmötets öppnande är, bortom ståt och ceremonier, en ständig källa till debatt. Kritik riktas mot två programinslag: gudstjänsten i Storkyrkan och det faktum att det är kungen som öppnar riksmötet. Vissa väljer, i protest, att förbli sittande när övriga deltagare ställer sig upp för statschefen. Det kan tyckas en smula missriktat. Markeringen må vara tänkt att riktas mot monarkin, men i sitt sammanhang blir den samtidigt en markering mot själva ceremonin, och mot statschefsämbetet, snarare än mot kungahuset.

Sverige är, sedan tolv år tillbaka, ett land utan statskyrka. Därför är det naturligtvis positivt att gudstjänsten i samband med riksdagens öppnande inte enbart hålls av präster i Svenska kyrkan. I år var den ekumenisk. Förra året deltog en rabbin och en imam. Men än bättre vore faktiskt om den avskaffades. Religiösa ceremonier kan vara en viktig del av livet, men de bör hållas utanför politiken.

När statschefen öppnat riksmötet läser regeringschefen upp sin regeringsförklaring. Fredrik Reinfeldt (M) bjöd på tisdagen inte på några stora överraskningar. Föga förvånande behåller han tidigare laguppställning i regeringen. Det är delvis klokt. En större ombildning, som har önskats från flera håll, skulle ge en lång startsträcka för de ministrar som får helt nya sakområden. Dessutom är det internpolitiskt närmast omöjligt i en regering som består av fyra partier.

Men vissa mindre förändringar kunde alliansen gott kostat på sig. Nyamko Sabuni (FP), som redan har meddelat att hon planerar lämna politiken, borde faktiskt få lämna redan nu. Hennes partikollega Erik Ullenhag skulle sannolikt bli en betydligt bättre jämställdhets- och förskoleminister. Ullenhags tid som integrationsminister har inte varit helt lyckad. På den posten behövs nya tag. Ett möjligt namn vore Ullenhags nuvarande statssekreterare, Jasenko Selimovic, som skulle kunna ge både integrationspolitiken och regeringen ett lyft.

Efter ceremonierna börjar allvaret. Nya namn och stora nyheter är inte allt. Men efter torsdagens budgetproposition måste Socialdemokraterna ut på banan. Den politiska debatten intensifieras, och positionerna inför den kommande valrörelsen kommer börja mejslas ut.