Rasismens fula tryne visar sig sällan naket i dagsljus, utan döljer sig gärna bakom förment välmenta påståenden som talar till människors egoistiska sidor och rädsla för förändring och det som är annorlunda.

Men rasismen existerar mitt i bland oss, och blottas då och då där man minst anar det med sin otäcka, destruktiva kraft.

I går berättade Katrineholms-Kuriren på nyhetsplats om familjen Hernvald, som alldeles nyligen utökats med två mycket efterlängtade barn – pojkarna Johannes, fyra år och Titus, två år, när Tobias och Cecilia Hernvald, efter en lång och påfrestande adoptionsprocess, i höstas äntligen fick ta med dem från Sydafrika till villan i Vingåker.

Även om makarna Hernvald, precis som alla andra småbarnsföräldrar, vid det här laget har hunnit uppleva föräldraskapets jobbiga sidor, har glädjen över barnen varit enorm, och familjen har också upplevt stort stöd och bara fått positiva reaktioner från omvärlden.

Fram till i måndags vill säga, då någon illasinnad person i ett slag krossade lyckobubblan familjen befunnit sig i. Då tydliggjordes att det också finns människor i vårt samhälle som har en fientlig, hatisk och nedvärderande syn på deras älskade söner, bara för att de är födda i en annan del av värden och har ett annat utseende än en Vingåkersbo i allmänhet.

I ett anonymt brev, undertecknat "Anders i Vingåker", kallas Johannes och Titus Hernvald för "negerungarna".

"Har vi inte nog med negrer redan?" undrar brevskrivaren och uppmanar pojkarnas föräldrar att köra "tillbaka dom" och skaffa sig "vita barn de passar bättre häromkring."

Förutom brevet låg också i kuvertet ett urklipp med den nyblivna familjen från familjesidan i Örebrotidningen Nerikes Allehanda.

Trots chocken och sorgen över innehållet i brevet tog makarna Hernvald det modiga, svåra och kloka beslutet att berätta offentligt om rasistattacken mot deras barn. Att på så sätt lyfta fram problemet gör det svårare att sopa rasismen och främlingsfientligheten under mattan.

Det som drabbat familjen Hernvald kan hjälpa oss att känna igen rasismen när den förekommer och att stå upp mot den. "Anders i Vingåker" är ju dessvärre inte ensam. Han eller hon har likasinnade överallt, även om bara en bråkdel av alla med dessa värderingar skulle gå så långt att de skrev ett anonymt kränkande och hotfullt brev till någon eller agerade kriminellt på annat sätt.

Den passiva vardagsrasismen måste också bekämpas, eftersom den utgör grogrund för mer handlingskraftig rasism som den brevskrivaren "Anders i Vingåker" ägnar sig åt.

Vi måste inse att det är varje demokratiskt sinnad människas ansvar att tydliggöra att värderingar av det här slaget inte tolereras. Det kan handla om något så enkelt som att säga ifrån när någon använder uttryck som "negerboll" om en chokladboll, eller kommer med rasistiska skämt.