Från egen produktion till konkurrensutsatt upphandling. Under de senaste 20 åren har det skett en smärre revolution i den offentliga sektorn.

I- stället för att exempelvis asfaltera vägar och bygga broar på egen hand lägger staten ut verksamheten på privata företag. På så sätt ska skattebetalarna få mesta möjliga väg eller bro för pengarna.

I en artikel i senaste numret av Ekonomisk Debatt (1/2012) diskuterar en grupp forskare med VTI-professorn Jan-Eric Nilsson i spetsen hur det egentligen fallit ut. Genom att studera de kontrakt Vägverket (nuvarande Trafikverket) upphandlat de senaste tio åren har de velat undersöka olika upphandlingsmetoder och jämföra kostnadsutfallet med den avtalade kostnaden. Tyvärr har jämförelsen inte gått att genomföra – eftersom det finns för lite och för dålig information.

Steget mellan medborgarens plånbok och det faktiska vägbygget är långt. Vi väljer riksdag, som utser regering, som fördelar uppdrag till myndigheter, som i sin tur plockar in entreprenörer som bygger vägen. Just därför att de som betalar befinner sig så långt från de faktiska säljarna är det viktigt att processen är öppen och överskådlig.

Att det helt saknas information om 335 av de 1- 831 upphandlingar mellan år 2000 och 2009 som Nilsson med flera försökte granska är därför ytterst problematiskt. Gissningsvis är Vägverket inte unikt – slarv förekommer sannolikt också på andra håll.

Det finns en tendens, konstaterar man i Ekonomisk Debatt, att dela upp stora projekt i flera delar. På så sätt blir det svårare att jämföra planerade och faktiska kostnader – och det blir ibland mycket oklart vilka kostnader som egentligen bör knytas till ett visst projekt eller ej.

1994 riktade dåvarande Riksrevisionsverket skarp kritik mot Vägverket och Banverket för att de överskred sina kostnader. Därefter infördes ett system med efterkalkylering, men dessa kalkyler grundas inte på information från redovisningssystemet, utan på underlag från regionala projektledare och ekonomichefer.

Det vore orimligt att gå tillbaka till ett system där riksdagen detaljreglerar myndigheternas arbete. Men utvecklingen från överdriven kontroll till att vi egentligen inte vet vem som tar ansvar – och hur det går – är olycklig.

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket", sade S-legendaren och socialministern Gustav Möller. Lite mildare uttryckt: var varsam när du handlar för andras pengar. De folkvalda har också ett ansvar att tydligt redovisa hur skattepengarna används, och varför.

Bristfälliga uppföljningar och krånglig redovisning gör informationen omöjlig att begripa. Kanske får vi vägen för bästa pris, kanske inte. Otydlighet och otillgänglighet riskerar urholka förtroendet för såväl upphandlingsmodellen som dem som upphandlar.