Demokrati kräver debatt
Socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven saknar personligt riksdagsmandat. Situationen är mer unik för socialdemokratin än för svensk politik: Maria Leissner satt inte i riksdagen när hon tog över Folkpartiet efter Bengt Westerberg 1995, Maud Olofsson blev partiordförande för Centern 2001 och riksdagsledamot först 2002.
Löfvens avsaknad av riksdagsplats är ett uppenbart problem för Socialdemokraterna. Även om Leissner och Olofssons karriärer tog skilda vägar, innebar deras första år som partiledare samma prövningar.
Maria Leissner har vittnat om våndan med att följa riksdagens partiledardebatt från läktaren. I Maud Olofssons fall fick hennes utmanare till ordförandeskapet Lena Ek föra Centerpartiets talan. Upplägget tog slut när Olofsson kom in i riksdagen. Ek skickades till Bryssel.
Lärdomen för Stefan Löfven är att han behöver en gruppledare stark nog att hålla ihop riksdagsgruppen utan att själv framstå som en svag partiledare. Socialdemokraterna gör klokt som skyndar långsamt. Och under tiden höjs röster för att Löfven bör kunna delta i riksdagens partiledardebatter.
Regler är till för att följas. Utifrån ett strikt rättviseperspektiv ska Socialdemokraternas partiledare behandlas på samma sätt som Folkpartiets och Centerpartiets. Demokratins spelregler gäller även socialdemokratin.
Tiden när partiets intressen sammanblandades med statens är borta. Däremot ger Stefan Löfvens dilemma ett utmärkt tillfälle att diskutera rimligheten i regelverket. Att partiledaren för Sveriges största oppositionsparti inte får debattera med andra riksdagspartiers ledare känns väl stelbent.
Löfven är inte folkvald. Han representerar medlemmarna i partiet vars högsta ledning utsåg honom. För utskottsarbete, frågestunder och voteringar krävs det riksdagsmandat som Stefan Löfven saknar.
Men partiledardebatter är verbala boxningsronder. Det är under debatterna som partiledarna får chansen att dela ut och ta emot slag, att tvinga sina motståndare mot repen med hjälp av nya argument och analyser; att sätta sin personliga prägel på partiledarskapet.
Riksdagens partiledardebatter utgörs av ett potpurri av partiernas ståndpunkter. Därutöver för debatterna med sig ett stort medialt intresse: varenda detalj bedöms och rapporteras. Vänner av demokratin, framförallt alla som ägnat senaste året åt att kräva en starkare opposition, bör se fördelarna med att samtliga partiledare kan debattera mot varandra.
Vad som krävs är en ny bestämmelse i riksdagsordningen, som antas med kvalificerad majoritet. Stöddiga gamla Socialdemokraterna gjorde inte mycket för att välkomna färska oppositionsledare. Alliansregeringen bör vara mer storsint än så.
Senaste kommentarerna:
Skrivet 6 feb 2012 18:46 Anders (Ej registrerad)
Han är inte vald av folket...hade det varit SD som suttit i denna sits hade man skrattat år dem och trummat ut han/ hon har ingen plats där.
Skrivet 6 feb 2012 20:54 GH (Ej registrerad)
Vi har åter fått problem med att en hög partiföreträdare inte är medlem i vår riksdag och därför inte får delta i dess debatter utan företrädas av partiets gruppledare. Detta är ett helt förutsägbart problem, som givetvis måste beaktas när val av denne ska ske.
Varken vår grundlag, Regeringsformen, eller Riksdagsordningen har förutsett en sådan händelse, varför ett beslutsförfarande i riksdagen måste inledas.
Ett ärende måste väckas om en ändring av dessa lagar. Förmodligen skulle en tilläggsbestämmelse till Riksdagsordningen räcka, vilken skulle kunna tas med ett enkelt beslut, vilket dock måste beredas. Om ärendet anses vara av största vikt och inte kunnat förutses tidigare, kan en motion väckas. Annars skulle ett utskottsinitiativ från KU kunna inges om KU så beslutar. Efter bordläggning, utskotts- och lagrådsbehandling ska ärendet avgöras: utskottsbetänkandet tryckas, ärendet anmälas vid två kammarsammanträden, bordläggas vid ett eller vanligen två kammarsammanträden. Ett beslut om en tilläggsbestämmelse kräver ju endast enkel majoritet vid ett sammanträde. Men det kräver givetvis att kammaren är tillräckligt överens…
En tilläggsbestämmelse där talmannen tillsammans med riksdagspartiernas företrädare ges rätt att ge andra företrädare för riksdagspartier yttranderätt vid särskild framställning om detta från partiföreträdare i riksdagen när detta objektivt sett kan anses angeläget i någon inte här definierad mening. Att till exempel ge alla partier rätt att vid ett sådant tillfälle ta in en annan partiföreträdare skulle kanske vara en lösning på rättvisedramatiken som kan uppstå.
Skrivet 6 feb 2012 20:56 Lars (Ej registrerad)
Detta var väl bland det dummaste jag läst. Skulle man ändra reglerna bara för att ett politiskt parti bland alla sina riksdagsledamöter inte kunde finna en enda som skulle duga som partiledare?
Med tanke på hur angelägna(?) socialdemokraterna i höstas var att debattera - då man hellre avstod än debatterade med de andra partierna - anser jag frågan helt irrelevant.
Dags för socialdemokratin att rätta sig i ledet!
Skrivet 7 feb 2012 16:56 GH (Ej registrerad)
Min kommentar från gårdagen ska givetvis tas på allvar. Einstein sa: Allt ska göras så enkelt som möjligt - men inte enklare.
Det betyder i detta fall att Sveriges Rikes Lag gäller och att inte ens står utanför denna. Faktum är ju att regeringen lyder under riksdagen och inte tvärtom...