I Juholts skugga
Förra partiledardebatten i riksdagen hölls i skuggan av Juholts enorma bostadsbidrag. Även onsdagens partiledardebatt präglades av S-ledarens excesser.
Det är som om Håkan Juholt gång på gång glömmer bort att han får följdfrågor och att hans uttalanden kontrolleras. Han säger lite vad som helst för att skapa effekter. I en replik till statsminister Fredrik Reinfeldt slängde Juholt iväg anklagelsen att regeringen inte bara säljer ut, utan faktiskt skänker bort det vi tidigare ägt gemensamt. Relevanta invändningar mot försäljningar av en del väl billiga vårdcentraler och skolor, drunknar i Juholts bisarra påstående.
Den egna politiken presenteras i storvulna formuleringar, men med minsta möjliga konkretion. Det ska kraftsamlas, vi ska utnyttja kraften hos ungdomar, vi ska investera oss ut ur krisen, och så vidare.
Som reaktion på Håkan Juholts oppositionsretorik blir Fredrik Reinfeldt allt mer sarkastisk, allt mer föraktfull – och allt mer självgod. Frånvaron av en seriös oppositionspolitik gör att regeringens politik stagnerar. Oppositionens roll är att kritiskt granska regeringspartiernas politik, vilket tvingar regeringen att vässa sina argument, ibland justera sin politik. Men oppositionen måste också komma med egna problemformuleringar och förslag på lösningar, vara en värdig motståndare att överträffa vad gäller progressiva lösningar på aktuella problembeskrivningar. Utan det kan regeringen, vilket vi nu ser, nöja sig med att sitta still i båten och prydligt administrera landet.
Återstod för Gustav Fridolin (MP) och den nyvalde Jonas Sjöstedt (V) att försöka agera seriös opposition. Sjöstedt må ha en varmare och mer sympatisk framtoning än sin företrädare. Men politiken är ofta lika verklighetsfrånvänd. Misstron mot det europeiska samarbetet är lika grundmurad som historielös, nu som under Ohly. De vidlyftiga löftena om miljardstora satsningar på den offentliga sektorn springer ur ett förnekande av att tillväxt och välfärd inte uppstår genom statligt spenderande. De omfördelade skattepengarna måste komma någon annanstans ifrån.
Gustav Fridolin å sin sida gjorde ungefär samma sak. Han pekar, som alltid, på behovet av mer personal i skolan, i vården, i omsorgen. Men han saknar en analys av var behoven är som störst, en prioriteringsordning. Det blir lätt som för Juholt och Sjöstedt: oändliga miljarder till allt som är behjärtansvärt och dras med resursbrist. Det är fint – men knappast en oppositionspolitik att behöva ta på allvar.
Senaste kommentarerna:
Skrivet 19 jan 2012 07:51 kari fribacken (Ej registrerad)
bevisar att folvalda inte vill förändra orättvisor eftersom de själva sitter där uppe.Dags att låta dem leva i fas 3 och känna på vad de skapat,då först lever vi i en demokrati.